Raritet
Vi fann två brev från min Far till min Mor under deras tid när de var fästfolk, som det hette på den tiden. Båda breven är daterade under april månad 1944, alltså under krigsåren. Båda är skrivna när min Far var inkallad och jag vet att han under långa perioder var långt upp i norr. Var han var när breven skrevs vet jag inte, verkar som om de inte fick skriva det. Han har i vart fall valt att skriva "Någonstans i Sverige" och så datumet.
Av innehållet i ett av breven förstår jag att han o min Mamma hade bestämt träff på lördagen, på en dansbana. I brevet framgår det att den lördagen satt han eldvakt som soldat någonstans i Sverige. Jag citerar: "Jag blev nämligen helt hastigt och lustigt inkallad. Om det inte precis var så lustigt så blev det så mycket hastigare. Det var så mycket så att vår träff i lördags kväll gick om intet. Visserligen var det den första april men Du tror väl inte att jag menade lura Dig. Men Du vet ju hur illmarig jag är så Du kan ju inte veta."
För mig är dessa brev "guld värda". Tänk att jag, dottern, fick läsa dessa båda brev 67 år efter att de nedpräntades. Visst är livet förunderligt! Jag hoppas vi finner mer sådant, allt har vi inte gått igenom än.
Mia
En annorlunda nyårsafton
90-åring tillsammans med två av sina sex barnbarn.
Nyårsafton förknippas med fest och glädje för de flesta. Så även för mig.
2010 års nyårsafton blev annorlunda. Min Far kom till sjukhus för tre veckor sedan pga en dubbelsidig lunginflammation. Strax innan jul flyttades han över till s.k korttidsboende. Han var så svag så han insåg själv att han inte kunde flytta hem till sitt hem där han levt de senaste 49 åren, ja, nästan 50 år blev det han fick bo på gården mina föräldrar köpte och flyttade till i början på 1961.
Det gick snabbt utför och igår avled han lugnt och stilla med stor del av sina barn och barnbarn runt sig som samtalade om hans liv och minnen vi har av och tillsammans med honom. Det känns som om han fick ett mycket fint slut, litet i stil med hans egen vilja. Han ville bo hemma så länge som det bara gick och det fick han även om vi barn hade en del åsikter... precis som ungar brukar ha. Han har aldrig behövt "belasta" sjukvården mycket under sitt långa liv. När krafterna sinat fullständigt så tror jag han ville sluta sitt liv så fort som möjligt. Han var en frihetens man, han ville kunna styra och njuta av sitt liv. Att ligga i sjuksängen var inget han trivdes med även om han fann sig väl tillrätta och tyckte att han hade det bra även under sina sista dagar.
Han föddes i mars 1917 och han fick uppleva en enorm samhällsutveckling. Jag tror inte ens vi barn kan förstå hur förändrat samhället har blivit under hans livstid. Han var soldat och var med och vaktade gränsen mot Finland under de kalla krigsåren. Han var äldst i en syskonskara på sex, och nu finns endast den yngsta kvar av dessa syskon. Hans far gick bort när han var 17 år och som äldste sonen tog han ett stort ansvar för att familjen skulle ha ett anständigt liv. Min Far fick uppleva mycket glädje i livet, men även en hel del motgångar och tragedier. Trots det så var det en man med en mycket positiv livssyn, som aldrig eller väldigt sällan klagade på något. Han var inte mycket för det eleganta, utan levde sitt liv i enkelhet.
En lång livsgärning avslutades nyårsafton 2010. Det känns overkligt, han har ju alltid funnits under mitt liv! Nu finns endast minnena kvar...
Mia
Vardagsbild från 2008
Nyförlovade
Första fotot på de nyförlovade
Min romantiske son ringde mig ikväll och berättade att han har ytterligare överraskningar i bagaget! Han hade överraskat sin tjej med en förlovning. Jag blev något förvånad och undrade vad han hade sagt om hon svarat "nja, det vill jag inte"... *s* Han verkar dock vara säker på sin sak, tror att även tjejen är lika säker på sin sak.
Bra är förstås att jag verkligen gillar den här tjejen. Jag kan inte tänka mig ett bättre val för honom, de passar perfekt för varandra, tycker jag!
Jag önskar dem allt gott nu och i framtiden!
Mia
Jag blir varm i hjärtat
För någon timme sedan ringde yngste sonen och berättade att han och hans sambo reser till Barcelona i natt! Han har fixat resan och semester till sig och tjejen. Hon visste ingenting förrän nu ikväll när allt är klappat och klart!
Hon blev förstås överlycklig! Och jag blev alldeles varm i hjärtat. Vilken omtänksam son jag har... ja, det visste jag tidigare, men det här förvånade mig i alla fall! Jag känner mig verkligen som en stolt mamma när jag ser sådana här talanger hos mina söner,
Mia
6 juni
Idag är det Sveriges nationaldag.
För mig innehåller dagen helt anda minnen, angenäma sådana. Vädigt, väldigt ofta hade vi skolavslutning den här dagen när jag var barn. Efter högtidligt examnsfirande var det dags för litet mat innan min Far och jag, ibland hela familjen, åkte in till Farmor som fyllde år just den 6 juni.
Ett av dessa 6 juni-minnen var dock inte lika trevligt. Mina föräldrar var bönder och det år jag nu skriver om var det endast min Pappa och jag som åkte iväg till Farmor. Korna hade kommit ut på bete och hade inte riktigt vant sig så någon behövde vara hemma för att se till att allt gick lugnt till. Efter en stund ringde min Mamma och berättade att en av korna verkade allvarlig sjuk. Vi åkte hem, veterinär kom förmodligen - minns inte riktigt. Kossan dog i alla fall och diagnosen var att det färska gräset blev för mycket för hennes mage.
Kan det verkligen ha varit så? Det låter jättekonstigt i mina öron... Nog måste det varit något annat fel på henne också? Den här dagen var det inte enbart fest utan även sorg. För korna var "personligheter" för oss och givetvis även en ekonomisk förlust för ett litet jordbruk.
Min Farmor är förstås borta sedan många år tillbaka. Om jag minns rätt så dog hon 1971 eller möjligtvis 1972. Hon avled 17 december och begravdes dagen innan julafton. Idag kan jag tycka att det var en "konstig" dag de valde för jordfästningen. Men för min Far och hans syskon kändes det förmodligen helt rätt.
Det var litet minnen som poppar upp idag på Svenska Flaggans dag.
Mia
93-årsfirande
Idag firade vi, barn och barnbarn med respektive, att min Far fyllde 93 år i veckan som gick. Vi träffades i Möckelsnäs Herrgård utanför Diö i Småland där vi åt gott och hade några trevliga timmar tillsammans.
Kul är också att vi blir fler och fler, vi är inte så många i min släkt, men vi är sega! Nytillskottet i år var en tjej till en av mina brorsöner. En mysig tjej, jag tycker det är himla kul med alla mysiga ungdomar det finns. Och det här var en mysig tjej!
Herrgården ligger ute på en långsmal udde i sjön Möckeln och vägen ut på udden och till herrgården är en upplevelse i sig. Ganska smal och slingrande väg i något både jag o min svärdotter betecknade som en riktigt trollskog. Jag och ena sonen tog oss en liten promenad trots att vädret inte var på vår sida, småregn... Men jag kan tänka mig att resa hit någon gång bara för att få vandra i naturreservatet som finns där.
En mycket fin och mysig dag i "tjocka släktens sällskap"! Kan berätta för alla som undrar, min Far är vid god vigör och bor ensam i mitt föräldrahem. Klarar sig i stort sett på egen hand, han får endast hjälp med tvätt och städning! Helt klar i intellektet, kroppen börjar ta stryk efter ett långt och strävsamt liv... men han spänstade upp för 8-10 trappsteg utan att ens hålla sig i räcket. Jag blir alldeles varm inom mig när jag tänker på vilken Far jag har...
Mia
Middagsgäst
Igår bjöd yngste sonen med flickvän på middag. Mycket trevligt. Kul med vuxna barn... Det känns som om mitt liv fått ett nytt kapitel.
Mia
Generationer kommer, generationer försvinner...
Idag är det höstdagjämning och jag blir litet lätt nostalgisk. Dels är hösten obönhörligen här... i år har det känts som att den har varit här ganska länge. Dels så fyllde min Mamma år den här dagen, hon skulle fyllt 90 år idag om hon hade levt. Hon blev endast 66 år.
När jag tänker tillbaka på henne minns jag mycket roligt och positivt vi upplevde tillsammans. Hon var en mycket snäll människa, som inte ville någon något ont, varken djur eller människa. Visst fanns det tråkiga delar även i hennes liv men det är inget jag funderar så mycket på idag. Livet är så kort och jag är glad att jag har förmågan att plocka fram och bevara de positiva minnena!
Min Mamma var yngst i en syskonskara på fem, där den näst yngsta systern dog som liten. Mamma växte upp i en familj som inte hade något överdåd, men om jag förstått det rätt så hade de det bättre än många andra. Jag tror att de alltid kunde äta sig mätta. Hennes äldsta bror bodde i stort sett kvar i föräldrahemmet tills han dog, drygt 90 år gammal 2003. De två sista åren i sitt liv tillbringade han dock på ett äldreboende.
När jag nu ska berätta om min Mammas liv så upptäcker jag hur litet jag vet om hennes barn- och ungdomsår. En händelse som satte djupa spår i henne var att hon som 23-årig ung kvinna födde ett barn utanför äktenskapet. Barnafadern var inte mogen för ansvaret och hon stod ensam med den lilles väl och ve. Delad vårdnad och dylikt fanns inte ens i hennes fantasi! Hon stannade kvar i föräldrahemmet tills hon hade träffat min Pappa några år senare och gifte sig med honom. Min mormor var 46 år när min Mor föddes så de var i 70-årsåldern när det blev spädbarn i huset igen! Det skulle givetvis varit mycket intressant att som vuxen ha fått ta del av deras tankar om den här händelsen. Det jag vet var att min äldste bror blev en mycket älskad kille när han väl anlänt till världen! I dag är han pensionär, gift och bosatt i USA, har både barn och barnbarn där. Han var mycket duktig i skolan, studerade vidare och har fått ett mycket bra liv!
Jag hörde aldrig min mamma använda svordomar förutom när hon berättade just om de här åren runt min äldste brors födelse, allra helst om tiden som gravid. Då sa hon ibland att "det var ett helvete"! Om skammen och skulden hon upplevde och aldrig kunde lämna helt bakom sig. Vad jag som vuxen förstått var att hennes äldste bror inte var snäll mot henne när hon var gravid eller när den lille var född och mor o son bodde kvar i föräldrahemmet. Hon hade dragit skam över familjen! Det var min ena moster som berättade det, jag tror att min Mamma skämdes även för sin brors uppförande, eller om det var så illa att hon tyckte hon hade gjort sig förtjänt av det. Kanske la hon även den skulden på sig själv! Jag har inget minne från min barndom att det kändes spänt mellan min familj och min morbror. Förmodligen försonades min morbror med det som skett när min Mamma träffade min Pappa, gifte sig och fick ett för den tiden ett "normalt familjeliv". Det här berättar jag idag då min morbror avled 2003 och ingen närstående till honom finns kvar i livet som kan känna sig sårad å hans vägnar. Det är ett stycke sverigehistoria som skildrar den tidens moral och kvinnans utsatthet! Samtidigt så inser jag hur viktiga delar ur sitt liv hon aldrig delade med sig till oss barn.
I äktenskapet föddes fyra barn, min yngsta syster dog endast några månader gammal. Då var jag åtta år. Jag tror min Mamma var nöjd och lycklig med sitt liv, men hon kunde ALDRIG släppa skammen med att hon fött barn som ogift. När vi bytte bostadsort (1961) - 20 år efter att min äldste bror fötts så var hon rädd för att de nya grannarna skulle få veta att vår äldste bror "bara" var vår halvbror! Självklart så hann sanningen ifatt henne! Det var endast 5-6 mil vi flyttat och med tiden blev ju människorna alltmer rörliga!
När jag skriver det här så känns det som väldigt längesedan. Jag har svårt att förstå att det i "min tid" har känts så skambelagt med att få barn med en man som det aldrig blev någon längre relation med! Men så var det naturligtvis. När jag var cirka 15 år så fanns det en ung tjej, 17 år, som blev gravid någon mil från oss. Och jag minns hur det "ojade sig" i bygden över hennes öde! Men Mamma sällade sig aldrig till dem utan menade att det "kan hända i de bästa familjer"...
Helt otroligt vad tiderna har förändrats, hur moralen har förändrats osv... Tack och lov! Jag själv är född 1950 och är inte lastgammal!
Då jag bor cirka 15 mil från den plats min Mammas grav finns så får den här berättelsen bli en hyllning till henne! Jag tror hon skulle uppskattat det om hon kunde ha uttryckt sin mening i frågan!
En något rörig berättelse, den växte fram alltefter mina tankar fick vandra fritt...
Mia