miatankar

Att åldras väcker mycket känslor hos många av oss människor. I Sverige har vi/de äldre låg status, i en del länder har åldrande personer uppnått respekt enbart för sina år och livserfarenhet. Som ni märker så har jag litet svårt att veta om jag räknar mig till de äldre eller ej... ;-)

Har man som jag hunnit en bit på livets stig så hänger det både här och där på kroppen. Brösten börjar likna hängande påsar med allt mindre innehåll, hakan har fördubblats med råge osv. Ont både i höfter, knän och fötter. Man ska definitivt inte ha en spegel framför sin toalettstol, har jag fått lära mig. Det kan få den gladaste festprissen att bli deprimerad!

Men att bli äldre innebär också att jag kan se på omvärlden med ett leende på läpparna, analysera, nicka instämmande eller skaka litet medlidande på huvudet och tänka... stackars de små människorna som jagar efter lyckan! Jag har hunnit få livserfarenhet att luta mig tillbaka mot. Lyckan finns i mycket, det gäller att fånga det - ha tid att se det!

Nedanstående dikt skildrar åldrandet, läs den med ett leende på läppen!:

Att bli gammal är förbannat,
jag kan inte säga annat.
Det är rent helvetiskt
osympatiskt oestetiskt.

Allting hänger, torrt är skinnet.
Trist är sinnet, svagt är minnet,
Munnen full av köpta tänder,
bruna fläckar uppå händer.

Det är fel på hjärnkontoret
fast man själv ej kanske tror det.
Själen gråter, tanken sinar.
Hjärnans celler bort förtvinar.

Slut det är på erotiken,
ingen liten vän i viken
ser på en med lystna blickar.
Kroppen värker, allting klickar.
Reumatismen pinar låret.
Rakt och stripigt hänger håret.

Ögonlocken som gardiner,
ådrorna som serpentiner,
huden nu en knippa rynkor,
här och där syns stora skrynklor.

Tvi den lede, man vill kräkas!
Ingenting nu mer vill läkas.
Jag kan inte säga annat,
allting är ju rent förbannat!
Författaren okänd

Visst är livet underbart. Underbart är kort, som bekant! Det gäller att ta vara på det!

Mia