miatankar

Det pratas och skrivs allt mer om äldreomsorgen i Sverige. Att den måste bli bättre, att de äldres villkor måste förbättras, att de äldre ska ha rätt att komma ut varje dag osv. Javisst, är det lätt att ställa sig bakom sådana tankar. Jag tycker inte heller att det räcker med att den enskilde får hjälp med hygien och i matsituationen för att det ska kunna kallas dräglig livssituation. Men ska vi kunna hålla en så hög standard på äldreomsorgen som det efterfrågas, ja, då måste äldreomsorgen också få kosta!

Verkligheten ser helt annorlunda ut idag Jag vet inte om det finns en enda kommun i Sverige idag som inte rustar för besparingar! Barn- och ungdomsförvaltning och socialförvaltning är de stora och kostsamma områdena som kommunerna ansvarar för. I lågkonjunkturen så blir skatteunderlaget lägre än tidigare samtidigt som s.k ekonomiskt biståndsutbetalningar ökar. Allt belastar socialförvaltningens budget. Maria Larsson m.fl talar vackert, men hur ska äldrevården klara de mål som målas upp?

Utveckling kan säkert göras fortfarande utan ökade resurser. Tekniska hjälpmedel, datorisering m.m gör att vissa saker förenklas för personalen och detta kan då ges i direkt omvårdnad och omsorg av de äldre. Men det räcker inte till för några stora utsvävningar! De personer som blir handikappade innan de uppnått pensionsålder får helt andra förutsättningar. Lagstiftningen ger dem helt annat stöd än våra äldre. Rätt eller fel? Ja, det är en svår fråga?

När då åtstramningar ska göras så blir det alltid de med sämst stöd via lagstiftning som drabbas hårdast.

För ett par-tre år sedan pratade SKL:s Gunnar Wetterberg mycket om att i framtiden kommer de äldre förmodligen att "få" omvårdnad (mat, hygien, komma upp från sängen och komma i säng), alltså det nödvändigaste. Alltså att det ingår i den kommunala äldreomsorgen medan omsorgsdelen (tvätt, städning, promenader osv) får de förmodligen köpa till privat eller förlita sig på att anhöriga hjälper till med! Detta är förstås ett helt nytt synsätt för oss. Men i en stramare ekonomisk situation så konkurrerar olika grupper om samma pengar, och tyvärr så räcker inte pengarna till alla, om vi ska förlita oss på det politikerna säger. Fördelningspolitik är förstås en politisk fråga, men vi kan väl alla se att det skiljer inte så himla mycket om vi har borgerlig eller socialistiskt styre i vårt land.

Eftersom jag arbetar inom äldeomsorgen har jag hunnit fundera på dessa frågor mer än en gång. Är det otänkbart att ställa högre krav på anhöriga? Det talas nedlåtande om äldreomsorgen för att de äldre "aldrig kommer ut". Vissa äldre har anhöriga som regelbundet kommer och hälsar på den äldre, sätter sig antingen i gemensamhetsutrymmena eller inne på den enskildes rum. Varför kan inte de ta med sig mamma eller pappa ut på en promenad? Är det självklart att vårdutbildad personal ska göra detta? Är det självklart att vårdpersonal ska vaka dygnet runt vid en dödsbädd? I dessa fall är det en person helt avsatt för personen i livets slutskede. Anser många av oss att när en person åtnjuter någon form av vård och omsorg i offentlig regi, ja, då behöver de anhöriga inte göra någonting mer än samtala med den äldre? Jag vet att detta är känsliga frågor, men de är värda att fundera på. Hur mycket ska krävas av anhöriga? Hur mycket ska betalas av skattemedel? Eller hur ska vi finansiera en bättre offentlig vård och omsorg!?

Det här är svåra frågor som måste upp på bordet och diskuteras offentligt. Vi behöver litet till mans fundera över dessa frågor, de berör oss personligt förr eller senare på något sätt!

Mia