miatankar

 

Sverige är ett land där vi skulle kunna må bra och ha det bra. Mat finns, vacker natur, vi har oftast bra arbetsmarknad - alltså mycket låg arbetslöshet. Jämför vi oss med omvärlden så har vi det bra.

 

Trots det mår många av våra ungdomar så dåligt att de lever självdestruktivt, antalet som skär sig ökar. Det är tragiskt att läsa år efter år. Är det endast ett nytt sätt att ge uttryck för sin ångest? Ångest är en naturlig drivkraft hos människan, alla upplever vi ångest. När människan inte kan behärska sin ångest på annat sätt än att skada sig själv blir ångesten destruktiv.

När mina föräldrar var unga så började de arbeta i 14-årsåldern - idag går ungdomarna i skolan tills de är 19-25 år. Då i början på 1900-talet fick människan tidigt känna sig nyttig, känna att de var tvungna att vara med om att dra in inkomster för egen försörjning och ofta även för att bidra till familjens försörjning. Idag lever vi i ett materiellt överflöd och de unga behöver inte kämpa för att ta del av detta. Finns det något samband i det?

Fick barnen mer kärlek förr? Jag tror inte det. Det var stora barnkullar och strävsamma tider. Hushållsarbetet var betydligt tyngre än idag, ett kämpande för att få pengar till mat och husrum - då fanns det inte så mycket tid över för att umgås med ungarna. Ungarna fanns bara där. Vi levde betydligt mer i ett bondesamhälle än idag och då var båda föräldrarna hemma, idag vistas barnen ofta på dagis eller dagmamma. Men även om föräldrarna var hemma så fick ungarna inte så stor del av gemenskapen.

Har barnen sämre skydd än vuxna mot stessen i vårt samhälle? Är det så höga krav på de vuxna att ungarna får ångest för de känner att de aldrig kommer att kunna leva upp till kraven i samhället? Eller är de helt enkelt så blasé på allt som serverats dem att det är det som ger dem sådan fruktansvärd ångest?

Ibland tror jag att vi föräldrar som har ungar under 30-40 år har skyddat dem, velat dem så väl att det blir en backflash i att de inte kan hantera motgångar!? Kan det vara så att de blivit dåligt rustade för livets vedermödor!? Under min tid på den psykiatriska akutmottagningen såg jag föräldrar som kom med sina unga när deras första kärlek tog slut! Borde inte de samtalen kunnat ske inom hemmets väggar, med föräldrar, syskon och kompisar? Att vara ledsen och få slut av en kärlek gör förfärligt ont, men som de flesta kan skaka av sig efter kortare eller längre tid - och se framtiden an med nya erövringar i blick! Om än med ett är i själen.

Det blev mycket frågor, men inga svar i mitt inlägg. Jag står vid sidan om och undrar hur vi ska kunna hjälpa dessa unga. När jag arbetade inom akutpsykiatrin så mötte jag de här ungdomarna, idag läser jag om fenomenet. Framförallt står jag frågande över varför många ungdomar mår så dåligt.