miatankar

 

Det finns många bloggar jag läser med glädje, en av dessa är Ailas Örfilar och gladsparkar. Den 9 december skrev hon ett inlägg om "Konsumtion som lyckobringare = falskt?" som ledde till mycket tankar runt lyckobegreppet hos mig.

Någon gång i början av 90-talet skrev jag en uppsats om livskvalitet, ämnet har alltså intresserat mig under många år. Vad är lycka? Var vi lyckligare förr? Vad är livskvalitet? En del människor påstår ju titt som tätt att det var bättre förr eller på ett litet finare sätt "så gjorde vi förr" med en underton som inte går att missförstås. Alltså att det var bättre förr... :-)

Jag tycker att många glorifierar "förr" och minns enbart det positiva. Det är väl bra i och för sig att man har förmåga att glömma det som var dåligt, upplevda oförrätter och andra tråkigheter. Men därifrån till att tycka att den tid vi lever i nu är skit medan förr var bra - ja, det är en helt annan sak, och det är detta sistnämnda jag reser ragg emot.

Livskvalitet för mig är inte detsamma som för dig. Livskvalitet för mig varierar också över tid och rum. Idag är min livskvalitet mycket kopplat till att jag får behålla hälsan och även att mina närmaste får vara "lyckliga" och ha hälsan. Under tiden jag hade små barn så hade nog mitt spontana svar på frågan blivit; att barnen mår bra och har det bra. I min uppsats tryckte jag även en hel del på personlig utveckling. Det kändes mycket viktigt för mig då och jag kommer ihåg min handledares (personen kallades säkert inte så, minns inte) kommentar att han aldrig hört den vinklingen tidigare! OK, tänkte jag... någon gång ska vara den förste... :-)

Mina funderingar idag blir om vi blir lyckligare med åren? Jag tror att många av oss blir det. Vi blir inte så prestigetänkande, vi blir inte lika rädda för att "göra bort oss" vad det nu är för något? Vi har hunnit välja de vänner vi trivs tillsammans med, även om det glesnat i vänkretsen. Jag tror att de flesta av oss har färre vänner, men vänner som ger mer i utbyte än i ungdomsåren.

Att vara ungdom idag verkar vara svårt. Många "mår dåligt", tycker inte att de duger varken i andras eller sina egna ögon. Och det tycker jag är tragiskt. Jag känner till unga söta, duktiga, trevliga tjejer som skönhetsopererar sig. Om operationen riktar sig mot näsa, haka, mun, ögon, öron, bröst eller vad det nu kan vara spelar ingen roll. Jag tror det handlar om känslan av att inte duga! Att få operationen genomförd ger dem kanske en stunds lyckokänsla, men mår man inte bra inifrån så hjälper inte dessa yttre förändringar! Det är jag ganska övertygad om.

Att vara ung har alltid varit svårt. När jag var ung hade jag inte en tanke på skönhetsoperationer, det begreppet fanns inte hos den breda allmänheten. Jag var otroligt blyg, så uttryckte sig min känsla av att inte duga. Kanske har många, många av oss känt oss sådana under några år mellan att vara barn och vuxen. I utvecklingspsykologin är det uttalat att de unga vuxenåren är en svår tid i människans utveckling. Saknaden av KASAM (känslan av sammanhang) infinner sig och mycket funderingar hur just "jag" ska finna sammanhang med vuxenvärlden. Den unga människan vet inte hur den ska uppföra sig, känner oerhörda krav från vuxenvärlden samtidigt som det är svårt att komma in i vuxenvärldens arbetsliv osv. Har stora förväntningar på framtiden osv. När man står mitt uppe i en sådan livskris är det svårt att förstå att människans utveckling består av just toppar och dalar.

Nu flummade jag iväg i tankarna, en kort sammanfattning kan se ut så här:
Lycka är en förmåga att kunna sätta värde på det liv man har och njuta av det som finns!

Personligen hänvisar jag ofta till naturen. Naturen är ett lyckopiller för mig, gratis dessutom!

Mia