Generationer kommer, generationer försvinner...
Idag är det höstdagjämning och jag blir litet lätt nostalgisk. Dels är hösten obönhörligen här... i år har det känts som att den har varit här ganska länge. Dels så fyllde min Mamma år den här dagen, hon skulle fyllt 90 år idag om hon hade levt. Hon blev endast 66 år.
När jag tänker tillbaka på henne minns jag mycket roligt och positivt vi upplevde tillsammans. Hon var en mycket snäll människa, som inte ville någon något ont, varken djur eller människa. Visst fanns det tråkiga delar även i hennes liv men det är inget jag funderar så mycket på idag. Livet är så kort och jag är glad att jag har förmågan att plocka fram och bevara de positiva minnena!
Min Mamma var yngst i en syskonskara på fem, där den näst yngsta systern dog som liten. Mamma växte upp i en familj som inte hade något överdåd, men om jag förstått det rätt så hade de det bättre än många andra. Jag tror att de alltid kunde äta sig mätta. Hennes äldsta bror bodde i stort sett kvar i föräldrahemmet tills han dog, drygt 90 år gammal 2003. De två sista åren i sitt liv tillbringade han dock på ett äldreboende.
När jag nu ska berätta om min Mammas liv så upptäcker jag hur litet jag vet om hennes barn- och ungdomsår. En händelse som satte djupa spår i henne var att hon som 23-årig ung kvinna födde ett barn utanför äktenskapet. Barnafadern var inte mogen för ansvaret och hon stod ensam med den lilles väl och ve. Delad vårdnad och dylikt fanns inte ens i hennes fantasi! Hon stannade kvar i föräldrahemmet tills hon hade träffat min Pappa några år senare och gifte sig med honom. Min mormor var 46 år när min Mor föddes så de var i 70-årsåldern när det blev spädbarn i huset igen! Det skulle givetvis varit mycket intressant att som vuxen ha fått ta del av deras tankar om den här händelsen. Det jag vet var att min äldste bror blev en mycket älskad kille när han väl anlänt till världen! I dag är han pensionär, gift och bosatt i USA, har både barn och barnbarn där. Han var mycket duktig i skolan, studerade vidare och har fått ett mycket bra liv!
Jag hörde aldrig min mamma använda svordomar förutom när hon berättade just om de här åren runt min äldste brors födelse, allra helst om tiden som gravid. Då sa hon ibland att "det var ett helvete"! Om skammen och skulden hon upplevde och aldrig kunde lämna helt bakom sig. Vad jag som vuxen förstått var att hennes äldste bror inte var snäll mot henne när hon var gravid eller när den lille var född och mor o son bodde kvar i föräldrahemmet. Hon hade dragit skam över familjen! Det var min ena moster som berättade det, jag tror att min Mamma skämdes även för sin brors uppförande, eller om det var så illa att hon tyckte hon hade gjort sig förtjänt av det. Kanske la hon även den skulden på sig själv! Jag har inget minne från min barndom att det kändes spänt mellan min familj och min morbror. Förmodligen försonades min morbror med det som skett när min Mamma träffade min Pappa, gifte sig och fick ett för den tiden ett "normalt familjeliv". Det här berättar jag idag då min morbror avled 2003 och ingen närstående till honom finns kvar i livet som kan känna sig sårad å hans vägnar. Det är ett stycke sverigehistoria som skildrar den tidens moral och kvinnans utsatthet! Samtidigt så inser jag hur viktiga delar ur sitt liv hon aldrig delade med sig till oss barn.
I äktenskapet föddes fyra barn, min yngsta syster dog endast några månader gammal. Då var jag åtta år. Jag tror min Mamma var nöjd och lycklig med sitt liv, men hon kunde ALDRIG släppa skammen med att hon fött barn som ogift. När vi bytte bostadsort (1961) - 20 år efter att min äldste bror fötts så var hon rädd för att de nya grannarna skulle få veta att vår äldste bror "bara" var vår halvbror! Självklart så hann sanningen ifatt henne! Det var endast 5-6 mil vi flyttat och med tiden blev ju människorna alltmer rörliga!
När jag skriver det här så känns det som väldigt längesedan. Jag har svårt att förstå att det i "min tid" har känts så skambelagt med att få barn med en man som det aldrig blev någon längre relation med! Men så var det naturligtvis. När jag var cirka 15 år så fanns det en ung tjej, 17 år, som blev gravid någon mil från oss. Och jag minns hur det "ojade sig" i bygden över hennes öde! Men Mamma sällade sig aldrig till dem utan menade att det "kan hända i de bästa familjer"...
Helt otroligt vad tiderna har förändrats, hur moralen har förändrats osv... Tack och lov! Jag själv är född 1950 och är inte lastgammal!
Då jag bor cirka 15 mil från den plats min Mammas grav finns så får den här berättelsen bli en hyllning till henne! Jag tror hon skulle uppskattat det om hon kunde ha uttryckt sin mening i frågan!
En något rörig berättelse, den växte fram alltefter mina tankar fick vandra fritt...
Mia
Fin hyllning till din mor!
Tänk vad många kvinnor som fått uppleva ngt liknande som din mor med sk oäktingar som måste ha varit vanligt förr.
Vad fint du skriver om din mamma!
Det finns ff människor som tycker att det är synd och skam att föda barn om man inte är gift eller åtminstone sambo. Det uttalas inte på samma sätt som förr i tiden men visst ingår man i en lägre kast. Har ingen egen erfarenhet av det men det räcker med att se hur ensamstående mammor nedvärderas.
En tänkvärd berättelse från en inte allför svunnen tid. En del har det så än idag.
Ett barn är en gåva oavsett när det kommer.
Hoppas du har kontakt med din bror och att allt är bra.
Kramen till dig mitt i natten.
Synne.
tänkvärt, om man inte tar reda på hur sin mamma, och morföräldrar hur de hade det som liten...så är det en generation som försvinner, jag själv haar skrivit upp hu min mormor och morfar hade det när de var barn och uppåt, och min mamma har jag koll på. men på min pappas sida vet jag inget eftersom han har valt bort att träffa mej och min bror...
jag var annonym här med ;)
Ja, generationer kommer och generationer försvinner...
Och kan tänka mig att du tänkte på din mamma speciellt denna dag.
Tråkigt att hon inte blev äldre.
Så fint det du berättar om henne och hon hade tydligen inget lätt liv.
Och ja, förr kvinnan var mera utsatt, och om inte den tidens moral följdes det kunde bli svårt.
och människor kunde vara oerhört grymma.
Jag kommer själv ihåg på 60-talet när en ung blev gravid och hur det tisslades och tasslades om henne.
Och kommer ihåg att hon fick det mycket jobbigt.
Jag är också född 1950 så jag känner igen mycket i det du berättar.
Så fint med din berättelse som blir som en hyllning till din mamma,
och ja, jag tror också att hon skulle ha uppskattat det.
Att på något sätt få sin röst hörd genom dig.
Skickar dig en stor Kram
Rajson: Jo, visst är det märkligt att det är kvinnans problem och att männen kan vandra vidare utan någon skam, om de så vill.
Pumita: Jo, skamligt i vissa kretsar än. Jag tror det förekommer mest inom några frikyrkor.
Synne: Instämmer i att barn alltid borde betraktas som en gåva. Som vi vet så är det inte alltid så det är inte alla föräldrar som är kapabla att ge trygghet och kärlek till nya världsmedborgare.
Marie: Så klok du är som skrivit ned berättelser från äldre släktingars liv. Många låter det stanna vid tanken.
Inger Maryissa: Tack för dina rader. Visst är det litet kvinnohistoria.
Fina och kloka tankar om din mor, Mia.
Man måste förstås se sådana här händelser i ljuset av den tid när de skedde för att förstå hur det kunde bli så. Det kan kännas konstigt att människor bara en eller två generationer bakåt hade sådana attityder som du beskriver, men det vet vi ju att det var så.
Jag tror att det är viktigt att skaffa sig kunskap om sin egen historia, dvs de generationer som varit före oss själva, för att kunna förstå oss själva bättre. Våra föräldrar har ju präglats av sin uppväxt, och sedan satt sin prägel på oss. /Eva