miatankar

 

Man har hört talas om politiska föreningar som har medlemmar i sitt register som inte är medvetna om att de är medlemmar.

 

Nu har det hänt mig, fast inte politiskt. Det är Norrvikens Trädgårdssällskap som har gjort ett utskick till sina medlemmar, där fanns jag med. De tackade för det stora antalet nya medlemmar! Ja, tacka sjutton för att de blir många om de värvar hur som helst utan att folk blir tillfrågade. I mail-listan ser jag namn på flera personer som jag känner - undrar om de också har varit omedvetet medlemmar!?

Hur som helst, ingen skada skedd. Jag har mailat dem o bett dem plocka bort mig ur sina register!

Mia

 

Nu har jag bestämt vilka pocketböcker jag ska ha med mig som reselitteratur. Oftast brukar det inte bli så mycket läst - mer än reseguiden - men skönlitteratur MÅSTE jag ha med mig! Lättläst sådan.

 

De här båda böckerna, Flyga Drake och Tusen strålande solar, av den afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseini är välkända i vårt land. Jag har vid varje biblioteksbesök den senaste tiden tittat efter dem, men de har varit utlånade. Nu när jag fann dem i pocketformat så blev de mina.

 

Jag fann en artikel om författaren från december 2007, den kan du läsa här.

Mia

 

Det är inget nytt att en kvinnlig chef måste vara duktigare än en manlig sådan för att uppnå samma respekt. Ännu en jämställdhetsfråga att fundera över varför det är som det är. För 10-20 år sedan så sa många att kvinnor kritiserar och är avundsjuka på de kvinnor som klättrat något pinnhål högre på karriärstegen än vad vederbörande själv gjort. Kvinnors omdömen om varandra är i regel mer kritiska än när de ger omdömen om män.

 

Aftonbladet skriver att nästan hälften av de kvinnor som svarat i en undersökning uppger att de hellre vill ha en manlig chef. Motsvarande siffra för männens svar är 40 procent. Barbro Dahlbom-Hall som i år fick priset "Årets ledarutvecklare" säger i Aftonbladets artikel bl.a: "De som har fastnat i rollen som flicka har ofta problem med kvinnliga chefer, för då får de se vad de själva kunde ha gjort men inte vågade. Det har också att göra med att många kvinnor inte vågar bli allt det de skulle kunna vara, enligt Barbro Dahlbom-Hall."

Jag som arbetar som chef vad tycker jag då? Det jag önskar av min chef är tydlighet, rättvisa, engagemang, låta mig arbeta självständigt utan detaljstyrning. Kompetens för sitt uppdrag är det jag ser som självklart. Chefen ska vara tillgänglig och jag ska veta hur jag ska komma i kontakt med denne på ett enkelt sätt. Något som jag också uppskattar är att chefen är tydlig om h*n tycker att jag är helt fel ute i mitt ledarskap och kunna ta upp det till diskussion. Om chefen är man eller kvinna är helt ointressant, personkemin är viktigare. Den bästa chef jag har haft under alla mina år inom yrkeslivet är en kvinna, utan tvekan! Hård, krävande men rättvis. Jag lärde mig massor av henne.

Med andra ord så är det inte lätt att vara chef, det finns så många önskemål om hur en chef ska vara. På ledarskapsutbildningar händer det att man ska fundera över HUR jag vill min chef ska vara. När deltagarna skrivit ned alla egenskaper man önskar så kommer frågan från kursledaren: Finns den människan? Reaktionen brukar bli ett förlösande skratt. För inte finns den supermänniskan som har alla egenskaper de anställda önskar på sin chef!

Jag ställer frågan spelar det någon roll vilket kön din chef har? Varför i så fall?

Mia

 

Det är 50 år sedan beslutet togs om att kvinnor fick vigas till präster! Tänk 50 år och det är faktiskt inte alla män som ännu har accepterat att även "kvinnor kan" när det gäller att sprida det religiösa budskapet!

Redan 1923 (1923:249) kom en lag som reglerade att män såväl som kvinnor fick inneha en statsjänst eller annat allmänt uppdrag. Dock undantogs prässtjänster. I DN kan jag läsa att "År 1951 uttalade samtliga professorer och docenter, med undantag för en docent, vid teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala att en ordning med kvinnliga präster skulle strida mot vad Bibeln lärde i fråga om prästämbetet. --- År 1957 hölls kyrkomöte i vanlig ordning, varvid frågan om prästvigning av kvinnor kom upp. Kyrkomötet avslog förslaget.

Regeringen påminde då kyrkan om att dess anställda var statsanställda, och att någon könsdiskriminering inte skulle få förekomma. Våren 1958 antog riksdagen en lag om kvinnliga präster, och ett extra kyrkomöte samma höst bejakade riksdagens beslut."

1960 prästvigdes de första kvinnliga prästerna i Sverige. Det var Margit Sahlin i Österskär, Ingrid Persson i Härnösand och Elisabeth Djurle Olander i Stockholm. Som bekant så har det blåst många hårda vindar för dem. Jag tycker det är spännande med människor som vågar gå mot strömmen, trots att de får det tufft med mycket motstånd och t.o.m rena mobbningen ändå ger sig i kast med det. Sådana män och kvinnor förundras jag över oavsett var striden gäller och dessutom känner jag väldig sympati med dem, de för utvecklingen framåt. Men... funderar jag, hur orkar de? Vem stöttar och peppar dem? Var får de sin energi tillbaka när den egna håller på att sippra ut? För nog har det skett ibland även för de här tappra kvinnorna som gav sig in i getingboet. Det var inte ens okänt att motståndet var stort.

Så sent som förra året så visade statistiken att det var 38 procent av Sveriges 3 931 präster som var kvinnor. Det finns en bit kvar tills det råder ungefär jämvikt. Med tanke på att det är drygt 70 procent av de teologistuderande som är kvinnor så bör inom snar framtid kunna bli lika vanligt med kvinnliga präster som manliga sådana.

Bild från Lovefilm.se

 

Ikväll har jag tittat på dokumentären Grizzly Man. Filmen skildrar Timothy Treadwell som levde ett mycket annorlunda liv. I sin ungdom hamnade han i ett ungdomsgäng som använde droger men han bröt sig ur beroende och började alltmer att leva tillsammans med björnarna. Eller som han själv uttryckte det i filmen "han skyddade djuren". Under många år levde han ute i Alaskas ödemark tillsammans med de vilda djuren under den varma årstiden. 2003 när han dödades av ett djur hade han sin flickvän med sig, även hon blev uppäten av björnarna. Just den sekvensen finns upptaget på ljudband men finns inte med i filmen. Men en man som delvis lyssnat på det berättar att det var det hemskaste han upplevt!

Den allra största delen av filmen är Timothys egen inspelning av sig själv och av rovdjuren. Det framkommer i filmen att Timothy var en mycket udda person, på slutet av filmen uppträder han på ett icke friskt sätt. Om han var en psykiskt störd man eller ej är egentligen ointressant. Det som är intressant är hans skildringar av rovdjuren och alla vackra vyer. Lika intressant är faktiskt historien om honom själv! Timothy har ifrågasatts om sitt agerande i Alaska, om det var av godo eller av ondo, en del menar att han gjorde mer ont där än tvärtom. Han lärde sig närma sig djuren så han klappade och kelade med en rävunge t.ex och det kan man alltid ifrågasätta.

Jag tyckte att filmen var både vacker och intressant och jag kan inte låta bli att fundera över vad han var för en kille, Timothy, som drog sig undan mänskligheten som han gjorde. Ibland uttalade han sig i filmen som om han är mer björn än människa!

Betyg: 3/5.

Mia

 

Fler Utan Ord finner du hos Pumans dotter.

 

Rails & Ties är en gripande film.

I huvudrollerna finns ett barnlöst par där hustrun är sjuk i cancer. Maken har svårt att acceptera läget, svårt att prata om och visa sin kärlek till hustrun när hon behöver honom som mest. Han söker sig till sitt arbete, arbetar mer än gärna...

När en pojke blir föräldralös genom en tågolycka så blir han en länk mellan Tom och Harden. De möts och får en fin sista tid tillsammans och Tom får en vän för livet.

En ganska tårdrypande film eller en film om livet när det är som mest taskigt!

Betyg 4/5.

Mia

 

Jag tror att varenda jönköpingsbo vet att diskussionen går het om det s.k SMOT-huset ska byggas eller inte byggas. Jönköpings-Posten har insändare dagligen för och emot, idag var det en helsida med insändare.

 

Jag har inte följt debatten på nära håll, men förundrats över de pengar vårt SMOT-hus (Smålands Musik Och Teater) beräknas kosta. Till en början beräknades kostnaden till 265 miljoner kronor! Det är en helt fantastisk summa, tycker jag, men nu har prislappen stigit till över 400 miljoner kronor! Det är så ofantligt mycket pengar så ingen av oss förmodligen riktigt kan förstå det. Dessutom brukar nybyggnationer bli dyrare än vad som tänkts, det händer saker under byggnationen som gör att kostnaden stiger!

Jag är kulturintresserad, men får en byggnad kosta precis hur mycket som helst? Ja, det är frågan som jag egentligen inte har svar på. Är det rimligt att lägga så mycket pengar på ett nytt kulturhus? Vi har ett fint Konserthus även om den inte ligger riktigt centralt! Är Jönköpings nya SMOT-hus, om det byggs, litet storhetsvansinne eller är det en bra investering för framtiden? Ja, inte vet jag, men jag vet hur det låter när det behövs mer pengar till skola, vård och omsorg. Det är endast i valtider som de anslagen är generösa, för övrigt så är dessa områden "för dyra". Med tanke på att landstinget är inblandat i finansieringen av det nya SMOT-huset så ställer det frågan än mer på sin spets, tycker jag.

Mia

Med utmärkelsen följer diverse regler, och de ser ut så här:

1. Endast fem personer får utmärkas.
2. Fyra måste vara hängivna läsare av din blogg.
3. En måste vara ny eller nyligen ny, och bo i en annan del av världen.
4. Du måste länka tillbaka till den person som gav dej utmärkelsen.

Håhåjaja, min första fundering blir förstås vilka jag ska kunna kalla för "hängivna läsare" av min blogg. Men det blev inte så svårt vid närmare eftertanke, det finns några tappra som återvänder regelbundet:

Den första i raden som jag ger ett guldkort till är Inga Magnusson som skriver mycket om djur och natur och som jag gärna gör besök hos flera gånger i veckan. Hon tittar dessutom regelbundet in hos mig och kommenterar flitigt, vilket är kul. En uppskattad bloggvän av mig, med andra ord.

Sedan finns ett par bloggare som just nu ligger i träda och de vill jag inte störa i sin vintersömn... Dessutom finns det någon som redan fått utmärkelsen och det får inte bli inflation i sådana!? Därför fortsätter jag till mina mer nya, men inte desto mindre uppskattade, bloggvänner. Först i raden av dem som föräras ett gulkort blir Tallrotsmarie. Hon skriver om ditt och datt och även små dikter som "bara" verkar poppa fram ur hennes fingrar! Trevligt att läsa.

Guldkort nr tre går till Lissen To(me). Lissen pryder sin blogg med vackra fotografier, hon har öga för det här med färg och form. En sida som jag besöker med glädje titt som tätt.

Guldkort nr fyra blir svårare, när jag gör det valet så väljer jag bort några andra. Jag bestämmer mig för Ninna som leker litet kurragömma med oss bloggkompisar. Först kallade hon sig för Persiljeland rätt o slätt, men nu är nicknamnet Ninna. Undrar när hon avslöjar litet mer om sig själv... :-)

Kort nr fem går till Asien. Det är Per i Thailand som är en ny bekantskap till mig och som uppfyller även kriteriet att bo i en annan del av världen. Han besökte mig via "Utan ord" och sedan har jag tittat in på hans blogg några gånger. Kul med "vänner" långt bort, och Asien har alltid legat mig varmt om hjärtat. När jag var i 10-årsåldern brevväxlade jag med några jämnåriga i Japan bl.a.

Det ska bli kul att se om ni sänder guldkort vidare och vart i så fall. Jag kommer att titta in hos er alla under de närmaste dagarna.

Mia

 

Fler Utan Ord finner du hos Pumans dotter.

 

För drygt en vecka sedan blev jag utmanad av bloggaren Sassas samlade svammel att skriva om hur jag vill att den svenska grundskolan ska fungera. Det är i vart fall så jag uppfattar ämnet. Det känns inte helt enkelt då jag inte haft någon naturlig förankring till skolan på många år.

Å andra sidan är skolan och vården något som de flesta har åsikter om och nu fick jag ju faktiskt fantisera om den "supergoda" skolan för våra grundskoleelever! Egentligen en ganska delikat uppgift.

Fler tålmodiga vuxna, både män o kvinnor, skulle finnas i grundskolan. Det tror jag skulle vara bra för ungarna. Dessa vuxna skulle delta i lektionerna som stödpersoner när någon elev behöver litet extrahjälp men även vara med ute på skolgården. Ibland tillsammans med barnen, men vid andra tillfällen bara finnas där. Något som jag vet förekommer på vissa håll, men inte överallt är "relationskunskap" och massage - sådana ämnen skulle vara självklara i min skola. Det finns många barn som inte har det speciellt bra i livet, deras föräldrar har inte förmåga att ge dem en lugn o trygg barndom. De lever kanske i taskiga relationer hemma eller får endast litet eller ingen(?) kroppskontakt. För dessa barn tror jag det skulle vara mycket nyttigt att få känna mjuk beröring och även att få ge massage. Dels för sitt eget välbefinnande, men även för sitt framtida liv. Hur ska man kunna ge kärlek, närhet och ömhet om man själv fått alldeles för litet av den varan?

"Min önskeskola" ska ge dels teoretisk och praktisk baskunskap så de klarar ett vardagsliv. Med det menar jag hur man fyller i blanketter, bankärende, vad de ska göra om de ser någon bli misshandlad osv. Detta räcker förstås inte, de djupare kunskaper i de ämnen som serveras i skolan idag ska givetvis också finnas med. Kunskap är makt och teoretisk kunskap är nödvändigt för att klara sig i dagens samhälle, så det får inte stå tillbaka. Att finna en lämplig blandning blir en uppgift för framtiden...

Matsalen eller matsalarna borde vara ganska små, rymma högst 25 barn åt gången vilket medför att det blir lugn miljö vid matbordet. Önskvärt vore om barnen kunde förbereda borden med snygg dukning innan de sätter sig till bords. Under den mörkare årstiden skulle det givetvis tändas levande ljus inför måltiden. Lugn musik i bakgrunden kan också finnas, åtminstone ibland. Maten skulle vara vällagad, näringsrik och mjölk skulle erbjudas dagligen. Människokunskap, alltså hur viktigt det är att vi rör på oss, att vi sköter om oss och är rädda om oss tillsammans med kunskap om kostens tillkomst och även hur viktigt det är med näringsriktig mat skulle vara en självklarhet.

Teoretiskt så skulle varje barn få tid för individuellt stöd i alla ämnen när det behovet finns. Inget barn skulle släppas förrän det kan läsa och räkna osv. Mycket tankar och mycket "svammel" florerar i mitt huvud. Tror ni att barn skulle uppskatta den här skolmiljön?

Den som vill anta utmaningen att fundera vidare i ämnet är välkomna! Ingen nämnd o ingen glömd!

Mia

Hydda i Vrå, Södermanlnad (rekonstruerade) stenåldersby

 

Fler utan ord finner du hos Pumans dotter.

Mia

 

Idag gör jag ett undantag - jag brukar inte göra reklam för andras bloggar i eget intresse! Men någon gång ska vara den första.

 

Det är bloggaren dahlarna som utlyser en tävling där vinsten är ett smycke från Cathis Design! Cathis Design finner du här!

Tävlingen är enkel; besök "dahlarna" där du enndast behöver skriva vilken text du önskar ha på ditt smycke för att delta. Ökad vinstchans får du om du gör som jag, skriver ett inlägg på din egen blogg!

Mia

 

Igår fick jag boken "Regnbågens fånge" i min brevlåda. Jag hade lämnat synpunkter i ett dilemma-ärende som finns i Social Qurage. Just nu går det inte länka just det dilemma jag vill, endast det nyaste kommer fram. Det jag kommengerade är "Anna och Arge Arvid". Mitt inlägg är det som är daterat den 17 augusti.

Bokens innehåll består av afrikanska sagor som avslutas med en dilemma-fråga. Riktigt annorlunda och kul att bläddra i. En del dilemman är "dumma" i våra ögon, med det menar jag att de passar inte oss "förnuftiga och rationella svenskar". Men jag bjuder på en kort dilemma-saga här nedan. Fundera på den!

"GULDHÖNAN
en Ewe-saga från Ghana och Togo

En pojke ägde en höna.
En gång var pojken hungrig. Hans mor var fattig och hade inte någon mat, varken åt honom eller åt sig själv. Då sa hönan:
- Sälj mig och använd pengarna till att köpa mat

Men pojken ville inte sälja sin höna. Hellre gick han hungrig,
En kort tid därefter började hönan bajsa guldklimpar. Pojken samlade ihop allt guldet. Han köpte mat och han byggde ett stort hus åt sig och sin mor.
En gång när pojken var ute på gården, började det brinna i huset. Snart stod hela huset i lågor och både modern och hönan var där inne.
Pojkens mor skrek:
- Rädda mig!
Även hönan skrek:
- Rädda mig!
Vilken av de två skulle han rädda först? Sin mor? Eller sin höna?"

Mia
Hoppas jag inte överskrider upphovsrätten mot att publicera texten. Källan är angiven i både ord och bild.

 

Uppdrag granskning visade ett program igår kväll om en grannfejd utanför Haparanda som har pågått under flera år. Det är inte vilken grannfejd som helst... Det finns inslag av både grova trakasserier, misshandel och skottlossning. Det är en enda familj som lyckats få alla inblandade att känna maktlöshet. Periodvis har närmaste grannhuset stått tomt just p.g.a den här konflikten!

Den utpekade familjen hade möjlighet att delta i programmet för att ge sin version, men de avstod. De trodde förmodligen inte att det skulle gagna dem. Det är en barnrik romersk familj, barnen är idag vuxna. Flera i familjen har psykiatriska diagnoser och några har en utvecklingsstörning. Ungdomarna med utvecklingsstörning hetsas av andra personer inom familjen till att kasta sten på grannarna, skrika "hora" m.m in mot grannhuset och hålla andra i skräck.

Det är förstås olagligt att trakassera andra, att kasta sten, att hota med kniv eller misshandla någon annan person - trots det är rättsväsendet maktlösa. Det finns 100-tals polisanmälningar men eftersom vittnen saknas anser poliserna att det inte går att styrka brott. Trots att flera personer har fått vård på sjukhus för allvarliga skador. I våras fick en man en yxa i huvudet när han var ouppmärksam och svävade en tid mellan liv och död. Jag tycker inte att någon får dömas enbart på indicier, men efter drygt 20 års trakassarier så borde det inte vara omöjligt att kunna bevisa något av allt det som hänt!!?? Någonting måste vara allvarligt fel när t.ex grannen behövde polisbeskydd när han klippte gräset på sin egen tomt!

Polismyndigheten tycker att det är kommunens socialförvaltning som måste göra något åt familjens problem. Som jag ser det hör problemet med brottslighet hemma inom rättsväsendet. Frågan kompliceras förstås av att flera har psykiatriska diagnoser och därför dömts till psykiatrisk vård istället för till fängelse. Även den romerska familjen har vid tillfälle utsatts för skottlossning, så även de har gjort polisanmälningar. Men inte får striden stå mellan kommunen och rättsväsendet om VEM som ska göra något. Det viktigaste är att något görs. Hur vore det med ett samarbete mellan kommunens socialförvaltning och polismyndigheten? Dags att våga pröva nya vägar, när inte de gamla är farbara.

Min spontana reaktion är "Hur f-n kan folk bo så här? Hur kan några få personer tillåtas behandla andra människor på det sätt som skett här, år efter år!?" Lagstiftarna i vårt land kan väl inte vara ovetande om problemet. Deras uppdrag är då förstås att se till att lagarna ändras så inte det nu nämnda fallet eller liknande händelser kan hamna mellan stolarna. OM det nu är så att det inte finns möjlighet att göra något på laglig väg idag. Vilket jag tvivlar starkt på.

Tänk att inte kunna känna sig trygg i det egna hemmet! Bara tanken gör att jag får gåshud! Jag hade för länge sedan lämnat byn, jag förvånas över bybornas tolerans - att inte byn redan är tömd. Rötterna måste vara väldigt starka till hembygden för dessa bybor när de står ut med denna otrygghet år efter år! Uppdrag granskning avslutades med "att det finns bara förlorare" i detta - ingen har lösningen på problemet idag. Jag tycker att hela den här historien är mycket, mycket sorglig samtidigt som det är fruktansvärt att något sådant kan hända i Sverige år 2008.

Mia

 

När dollarn låg som lägst (6:01 om jag minns rätt) så sa jag att nu borde jag köpa dollar. Gjorde det förstås inte... trots att jag ska ut på en långresa inom snar framtid. Idag ser jag i Dagens Industri att dollarn är på uppåtgående! OK, jag får se till att komma iväg till banken för att växla in litet valuta.

Sedan vill jag förstås inte ha några stora summor i kontanter... Resecheckar är väl helt ute nu när vi har våra kort att ta ut pengar med vart i världen vi än är!?

Mia

 

Fler utan ord finner du hos Pumans dotter.

Mia