Lars Ulvenstams och mina tankar om döden
I SvD har Lars Ulvenstam skrivit en artikel om sin hustru Lenas död i somras och han berör även sina tankar runt sin egen död!
Han skriver bl.a "Jag läser dödsannonserna i morgontidningen. ”Man överlever inte sin ålderdom” säger ett ordspråk. Men en del som är äldre än jag gör faktiskt det. Det fyller mig med viss tillfredsställelse. Medan ungas och barns dödsannonser gör mig beklämd. Men i stort sett ser jag fram mot min egen död med lugn och fattning. Nog ska jag klara av den resan som miljoners miljarder människor före mig har gjort."
Visst är det så för oss alla. Att acceptera att gamla människor dör är lättare än när unga gör det. Att 80-100-åringar dör är något som känns naturligt. De flesta i den åldern har också funnit ett rofyllt accepterande att det snart är dags att lämna livet. De har lämnat rädslan för döden bakom sig.
Som barn hade jag svårt att förstå att även jag skulle dö, även när jag blivit så stor att jag visste att alla dör någon gång. Litet senare i livet tror jag att jag inte ens ville tänka på att även jag ska dö, jag tyckte att det var synd om alla människor som dog på våren! Tänk att missa hela den ljusa och varma årstiden... synd om dem! När jag blev mamma i 30-årsåldern så vet jag att en känsla smög sig på mig att jag måste vara rädd om mig själv så jag inte dör när barnen är små! Då, i 30-årsåldern, var jag väl medveten om och hade accepterat att jag ska dö en gång. Men jag ville absolut inte göra den resan som ung...
Nu är mina söner "unga vuxna". De skulle klara sig utan mig - och det är tryggt att veta. Däremot så vill jag inte dö än. Jag känner att jag har mycket kvar jag vill uppleva! Om jag nu får önska en sådan sak... :-)
Att ta upp samtal runt döden är ibland svårt. Vuxna barn vill inte prata om döden med sina föräldrar - det kan kännas "fel" av olika anledningar. Om äldre tar upp sin död med sina barn ryggar barnen ofta och vill inte delta i samtalet. Det är säkerligen sin egen dödsångest som spökar, eller att man blir ledsen bara man tänker att någon närstående inte ska finnas längre. Men visst är det viktigt att ta upp med sina nära sina tankar runt döden. Man har kanske vissa önskemål runt sin begravning, vilken musik, vilken präst eller något annat. Då är det viktigt att man har förmedlat det, tycker jag.
Mia
döden är ett känsligt ämne, vi svenskar tar inte till oss det, som ska vara så naturligt...
ingen vill dö.....
Jo, jag märker också att det oftast är svårt att ta upp samtal runt döden.
Och tyvärr även på sjukhus har jag märkt.
Men jag tror det är så viktigt att kunna prata om det,
men vet att det väcker många rädslor som gör att det kan bli svårt.
Och ju äldre man blir desto mera medveten blir man om att den dagen kommer.
Det känns ändå skrämmande trots att jag tror på ett liv efter detta.
Men antagligen så är det bl.a. på grund av rädslan för det okända, att tappa taget om det liv man har osv.
Jag själv kan inte säga att jag själv ser fram emot min egen död,
fast i bakhuvudet vet jag ju att den resan ska vi alla ta, och denna resa har miljoners, miljarders människor gjort före mig.
Men jag accepterar mera nu att så är det.
Och kanske är naturen så fint inrättad att ju äldre man blir
desto mera finner man ett rolfyllt accepterande av att den dagen kommer för att lämna detta livet.
Intressant och tankeväckande inlägg.
Kram
Ditt inlägg känns viktigt!
Det här med döden är fortfarande tabu i vårt samhälle. Den döljs och förträngs! Men jag måste konfronteras med den då min mamma nyss blev så sjuk och hade så ont att hon själv ville dö.
Nu är hon bättre och lever vidare, fast på en lägre nivå eller hur man ska uttrycka det. Hon behöver mer hjälp i alla fall.
Döden får liksom inte vara närvarande i våra liv och det berövar oss en dimension.
Döden är ett tabu belagt ämne.
Men det är ju så att vi är på vår väg mot döden den dag vi föds.
Ett bra ämne.
Kramen Synne.
Mycket intressant ämne! Det värsta är egentligen att vi lever som om döden inte fanns. Jag menar inte att man ska tänka på det i tid och otid eller ens att man behöver prata så mycket om döden men jag önskar att vi hade ett naturligare förhållningssätt till att livet inte varar för evigt. Tror också att många människor skulle må bra av det, kanske göra andra prioriteringar i livet osv. Döden behöver avdramatiseras.
Min pappa är 93 år, men jag kan inte tänka mig att han någonsin ska dö, han är ju så pigg och frisk. Man samtidigt vet jag ju att risken är överhängande att han kan dö knall och fall i morgon, han har ju åldern emot sig. Vi har dock aldrig talat om hur han vill ha det, och jag kan bara inte ta upp det med honom.
Exakt så var det när mina föräldrar första gången tog upp hur de ville ha det. Flykt, obehag, sorg... Nu är det min tur att tala med mina barn om det som väntar. Men jag drar mig för det...
Tack för viktiga tankar!
Tänkvärt.