Gammal kvinna i Sverige
När jag sedan gick ut på nätet för att läsa Aftonbladet så fann jag just en bildsnutt om hur äldre kvinnor behandlas. Pernilla Eriksson, 28 år, förvandlades till en 82-årig kvinna med gångproblem. Ett mycket intressant inslag även om det känns litet deprimerande att äldre kvinnor har så litet värde i mångas ögon. Se det - det är tänkvärt!
Mia
Första advent
1:a advent! Julskyltning! Årets allra mörkaste månad, som börjar i morgon, ja då menar jag av naturens eget ljus/mörker.
Ordet advent kommer från det latinska ordet adventus och betyder ankomst. Första advent inleder det kristna kyrkoåret och då brukar det vara fyllt i kyrkorna, det har blivit en traditionell kyrkohelg även för många som inte annars brukar gå till kyrkan. Kanske är det de traditionella psalmerna som hör advent till som lockar!? För att gilla den musiken behöver man inte vara speciellt religiös...
För oss andra som inte besöker kyrkor, mer än vid bröllop, dop, begravning o.dyl betyder advent att vi plockar fram adventsljusstakar, hänger upp adventsstjärnan, dricker glögg, fixar lussekatter. I sta´n finns det massor med ljusslingor, julgranar m.m som lyser upp i mörkret. Förmodligen behöver vi allt det konstgjorda ljuset för att skingra tankarna från hur mörkt det är... eller skulle vi må bra av att "kura skymning" den här tiden på året?
Advent innebär stress för många kvinnor som vill hålla liv i traditioner. Så mycket som "måste" göras. De kraven har jag också haft tidigare, men lyckats minska ned de egna kraven riktigt ordentligt. Och det mår jag bra av.
Stressen vi 40- och 50-talister (kanske fler) har byggt upp - håller den på att försvinna? Är de yngre generationerna inte lika fixerade vid hur det ska vara vid jul? Är det inte lika viktigt för dem att "allt" ska finnas på julbordet? Att det inte är nödvändigt att ge så många och så dyra julklappar? Att allt inte behöver skina av skurmedel lika mycket som förr om åren? Slaktas julgrisen fortfarande på landsbygden? I min barndom slaktades alltid grisen i slutet av november om jag minns rätt, hemma på gården. Sedan var det mycket stök i köket innan allt var fixat med kött, grisfötter, blod m.m.
Idag har jag, som sagt, ett mer avslappat förhållande till julhögtiden. Litet extra ledighet är alltid gott att ha. I år tar jag ut två semesterdagar och får en sammanhållen ledighet på nio dagar! Det är något jag ser fram emot, även om jag nyss har haft semester...
Mia
Vad är Jönköping känt för?
En restaurang i Lima där det fanns flaskor med diverse innehåll i hela taket. Tjusigt!
Vad är Jönköping känt för? Jag tror många skulle svara kyrkor, eller religiositet eller något annat som syftar på benämningen "Smålands Jerusalem"!
Läser i lokalpressen att en av Jönöpings systembutiker är bäst i Småland och kan gå vidare till att bli utsedd till "Årets butik". Det som bedöms är personalens bemötande, konstnadsmedvetande och engagemang till hur väl butiken utför ålderskontroll! Jag tycker det skulle vara kul om butiken lyckas erövra titeln - just som motsats till stämpeln "Smålands Jerusalem" som ofta nämns i negativ betydelse.
Visst är svenskarnas attityd till alkoholhaltiga drycker märklig, även om den har förändrats en del under de senaste åren. Under en längre bussresa i Peru, anordnades en bingotävling för att förströ oss bussresenärer. Jag uppfattade att det var en s.k Inca-Cola som var priset, Inca-Cola en egen variant för Coca-Cola. Jag deltog i kryssandet på den utdelade bingoplattan så där halvhjärtat, då jag inte är speciellt intresserad av sådana tidsfördriv. Men jag vann! När jag hämtade priset var det fullständig kontroll om vem jag var, passnr, bussbiljettsnr, födelsedata, namn osv. Allt för den egna bokföringen. Döm om min förvåning när utroparen sedan öppnade ett låst skåp och halar fram en fint förpackad flaska "Cruz del Sur - Pisco Puro", 37 cl starksprit, någon procentsats finns inte angiven på flaskan. Men det ser ut som starksprit i alla fall - har inte öppnat den än. Kul inslag under en lång färd!
Händelsen fick förstås igång mina tankar om vårt förhållande till starksprit i Sverige - på gott och ont! Missbruk är ett elände, men fördömande om normalbruk är ju inte heller sunt, tycker jag.
Mia
Varslen duggar tätt
Det senaste halvåret har väl ingen kunnat undgå att höra att varslen duggar tätt på arbetsmarknaden. Massor med människor står nu eller snart utan arbete!
Byggnadsarbetare som det har varit sådant riv efter de senaste åren, ja, även de verkar ha några dystra år framöver vad gäller arbetsmarknaden. Alla dessa människor som varslas hamnar helt säkert i stressituation. Att stå utanför arbetsmarknaden är en stor stressfaktor för de allra flesta. För en del kan det bli vändning till något positivt, men för många, många blir det en lång sträcka av kamp för att finna ett nytt arbete.
Under den här veckan aviserade bl.a Skanska att 2.000 arbeten försvinner i Sverige. De önskar att ROT-avdag införs som gör att människor får göra avdrag i deklarationen för reparationer, om- och tillbyggnader. De vill även att de s.k miljonprogrammen ska rustas upp. Det är förstås kärvt i många andra branscher också och jag tycker att det är ganska skönt att jag är så gammal som jag är... :-)
Redan på 70-talet levde jag under "nedläggningshot" av min arbetsplats, gång på gång. Jag arbetade då på en av A-pressens tidningar om någon kommer ihåg alla dessa turer. 1986 blev jag arbetslös! Det är en stress-situation, jag vet, men jag lyckades vända det hela till något gott. Jag började en omskolning till sjuksköterska, det var en enorm brist på den yrkesgruppen då. När jag så blev klar 1991 var vi på väg in i lågkonjunktur, men jag lyckades finnas med i periferin på arbetsmarknaden, först som timanställd, senare på kortare vikariat innan jag fick en tillsvidareanställning i mitten på 90-talet. Sedan dess har det gått många tåg - sedan cirka tio år tillbaka arbetar jag inte som sjuksköterska heller. Men den utbildningen ångrar jag definitivt inte, den gjorde att jag kom vidare inom en bransch jag som jag tror att jag kommer att arbeta i ända fram till min pension! Men säker kan jag förstås aldrig vara...
Nu när en ny lågkonjunktur drar in över landet så kommer många människor att drabbas hårt! Mest tragiskt är förstås om ungdomar som nyss kommit in på arbetsmarknaden slås ut. I och för sig kanske de har lättast att finna nya arbeten. Men om det inte finns några lediga arbeten.... då är det inte lätt att finna nytt arbete...
Mia
Kvinnor och arbetsmiljö
Idag har jag lyssnat på en intressant man, Peter Währborg, i ämnet "Stress". Han har skrivit boken Stress och den nya ohälsan. Han förmedlade inga nyheter i ämnet, vi vet att stress är skadigt för kroppen, att framförallt kvinnor drabbas av s.k utbrändhetssyndrom osv.
Det jag tyckte var intressant var att höra att han ifrågasatte det skolan lär ut idag, t.ex geografi och historia. Dessa faktauppgifter är lätta att finna via en sökning på internet. Dagens barn behöver kunskap i att leva, att hantera kriser, relationer osv. Den kunskapen kan de inte få via en enkel sökning på internet!
Han sa bland annat att arbetsmarknaden behöver anpassas till människors behov och förutsättningar. Tryckte också på "kvinnofrågan" - fortfarande arbetar många kvinnor betydligt mer än männen. Kvinnorna har yrkesarbete och dessutom sköter de hushållssysslorna i stor utsträckning. Inom hemmets väggar har inte hänt så mycket i jämställdhetens anda, enligt Peter Währborg.
Fysisk aktivitet - 30 minuters promenad/dag i rask takt främjar vårt välbefinnande! Jovisst, vet vi det... kunskapen har de allra flesta av oss, men ack så svårt att leva på det sättet!
Peter Währborg är läkare och stressforskare. För dig som vill veta litet mer om den här intressante föreläsaren kan du läsa en artikel här.
Mia
Teatertåget
I helgen som gick reste jag med Teatertåget från Göteborg till Säffle. Under resans gång så fick vi litet tilltugg i form av nötter o chips och musikunderhållning både av några ungdomar som av ett par äldre gentlemän. De jag diggade mest var ungdomarna... :-)
I Säffle vandrade vi iväg till Säffleoperan där vi först fick middag, jättegott! Efter det så var det så dags för teaterföreställningen Guys and Dolls. En bra föreställning, till en början litet seg, men den tog sig rejält! När så föreställningen var slut så återvände vi till tåget för hemresa, eller resa till den kompis jag övernattade hos!
En trevlig helg!
Mia
Utan Ord 24 nov
Tågbyte
Det här med kollektivtrafik är spännande. Jag har rest ganska mycket tåg under mina år, den senaste resan har jag just avslutat.
Jag har besökt en vän i Trollhättan och sedan har vi gjort en gemensam tågresa till Säffle. Idag när jag skulle resa hem så hade jag tre tågbyten under färdvägen. När jag kom till lilla Öxnered så upptäckte jag att här var informationen urdålig med vid vilket spår de olika tågen stannade vid. Jag skulle byta till tåg mot Herrljunga - jag följde strömmen, frågade sedan ett par ungdomar vart tåget mot Herrljunga går. Jo, jag var på rätt väg när jag knegade uppför en trappa för att passera över tågspår. Kom ned på andra sidan, läste på informationstavlan. Där var "mitt tåg" omnämnt men inte från vilket spår det skulle gå. Mina medtrafikanter hade alla försvunnit ut i samhället. OK, tänkte jag det fanns ju endast två spår att välja på så jag stod kvar. Efter en stund såg jag en pil till "spår 3 och 4". Då det fortfarande inte kommit upp någon information där jag stod så vandrade jag iväg till spår 3 och upptäckte att det var härifrån jag skulle åka vidare!!!
Ingen information från någon högtalare heller. Hade jag inte sett pilen som jag gjorde hade jag inte upptäckt tåget förrän det dundrade in till perrongen. I och för sig så hade jag hunnit då det inte var någon trappa eller så, men det hade varit ett irritationsmoment om jag hade behövt stressa iväg till rätt spår.
Jag förstår inte att det ska vara så svårt att få information även på små stationer! I städer så finns det stora och bra informationstavlor, lätt att få en uppfattning om från vilket spår de olika tågen kommer in på. Lika lätt brukar det vara att finna spåren. För en som aldrig har besökt en station är det svårt att veta vart man ska gå, även om stationen endast har några få spår. Skärpning! tycker jag.
På de övriga stationerna, Herrljunga och Falköping, var det inga problem. Vi fick tydlig information redan på det tåg vi lämnade till vilket spår vi skulle!
Mia
Lars Ulvenstams och mina tankar om döden
I SvD har Lars Ulvenstam skrivit en artikel om sin hustru Lenas död i somras och han berör även sina tankar runt sin egen död!
Han skriver bl.a "Jag läser dödsannonserna i morgontidningen. ”Man överlever inte sin ålderdom” säger ett ordspråk. Men en del som är äldre än jag gör faktiskt det. Det fyller mig med viss tillfredsställelse. Medan ungas och barns dödsannonser gör mig beklämd. Men i stort sett ser jag fram mot min egen död med lugn och fattning. Nog ska jag klara av den resan som miljoners miljarder människor före mig har gjort."
Visst är det så för oss alla. Att acceptera att gamla människor dör är lättare än när unga gör det. Att 80-100-åringar dör är något som känns naturligt. De flesta i den åldern har också funnit ett rofyllt accepterande att det snart är dags att lämna livet. De har lämnat rädslan för döden bakom sig.
Som barn hade jag svårt att förstå att även jag skulle dö, även när jag blivit så stor att jag visste att alla dör någon gång. Litet senare i livet tror jag att jag inte ens ville tänka på att även jag ska dö, jag tyckte att det var synd om alla människor som dog på våren! Tänk att missa hela den ljusa och varma årstiden... synd om dem! När jag blev mamma i 30-årsåldern så vet jag att en känsla smög sig på mig att jag måste vara rädd om mig själv så jag inte dör när barnen är små! Då, i 30-årsåldern, var jag väl medveten om och hade accepterat att jag ska dö en gång. Men jag ville absolut inte göra den resan som ung...
Nu är mina söner "unga vuxna". De skulle klara sig utan mig - och det är tryggt att veta. Däremot så vill jag inte dö än. Jag känner att jag har mycket kvar jag vill uppleva! Om jag nu får önska en sådan sak... :-)
Att ta upp samtal runt döden är ibland svårt. Vuxna barn vill inte prata om döden med sina föräldrar - det kan kännas "fel" av olika anledningar. Om äldre tar upp sin död med sina barn ryggar barnen ofta och vill inte delta i samtalet. Det är säkerligen sin egen dödsångest som spökar, eller att man blir ledsen bara man tänker att någon närstående inte ska finnas längre. Men visst är det viktigt att ta upp med sina nära sina tankar runt döden. Man har kanske vissa önskemål runt sin begravning, vilken musik, vilken präst eller något annat. Då är det viktigt att man har förmedlat det, tycker jag.
Mia
Ingela Thylefors
Svenskar på vandring i Peru
Idag har jag varit på en heldagsföreläsning med Ingela Thylefors som pratade utifrån rubriken "Arbetsgrupper - från gränslösa team till slutna rum". En kvinna som är känd genom flera böcker i ämnen runt ledarskap, arbetsgupper, konflikter o.dyl. Jag har haft en del av hennes litteratur som studielitteratur men aldrig lyssnat till henne i verkliga livet.
Det visade sig att det är en kunnig kvinna med fötterna på jorden som hade förmåga att fånga intresset hos publiken. Det är en konst att göra det på egen hand under så många timmar. Ingela Thylefors har mycket humor och hade mycket tankar runt ledarskap, kunde också på ett elegant sätt fånga upp och bemöta publikens frågeställningar.
En bra dag med andra ord!
Mia
Världen är ond...
Inkaleden, på vandring upp mot Solporten.
Igår läste jag en kort notis i min lokaltidning om en otäck händelse. Det handlade om en sexårig flicka i Burundi som har halshuggits och styckats p.g.a att hon var albino. Mördarna tömde kroppen på blod och tog sedan benen och armarna med sig. Jag fann text runt den händelsen även på nätet via sökmotor.
Det har hänt vid minst två gånger tidigare under hösten att människor med sjukdomen albino mördats. Misstankarna är att kriminella utför handlingen för att kunna sälja kroppsdelar till häxdoktorer i Tanzania som använder kroppsdelar som amuletter!
Dessutom fann jag en annan artikel om människor i samma område med defekten albinos som är livrädda, i ordets rätta bemärkelse, för att bli kidnappade och mördade och håller sig gömda. Den här nyheten berör mig så illa så jag var tvungen att skriva av mig...
Mia
Sopberg av mat
Criollasoppa
Livsmedelsindustrins forskningsinstitut, SIK, har gjort en undersökning som visar att varje svensk kastar 100 kg mat/om året. Mycket av den maten är fullt ätbar!
Konsumentverket kommer med uppgifter i samma ämne, att 27% av den mat vi handlar kastas! 18% av den maten är ej för gammal, påstår samma studie. Vad är orsaken till att vi gör så? Jo, vi litar blint på datumstämpeln står det i artikeln som jag läst här i Blekinge Läns Tidning (BLT). Det är främst frukt och grönsaker som kastas, enligt BLT.
De olika instansernas uppskattningar varierar något. Naturvårdsverket säger att de svenska hushållen kastar bort en tiondel av sin mat och påpekar att det motsvarar en miljon ton sopor av mat årligen. Det är ett problem för miljön, det genererar utsläpp av västhusgasen koldioxid, och det är stora mängder, sisådär en halv miljon ton koldioxid.
Så här stora siffror med koldioxid är det inte många som greppar, men det jag förstår är att det inte är bra i alla fall. Vår kastade mat har blivit en del av miljöhotetet, hur konstigt det än låter. Förutom miljöproblemet så måste det vara stora summor som kastas bort. Det måste i sin tur betyda att hushållen har mycket bra ekonomi, eller om jag vänder på det - här finns ett område vi flesta kan spara stora pengar på genom att tänka till och planera våra inköp litet bättre!
Tyvärr, så får jag räkna mig till den nämnda skaran och funderar på hur jag ska kunna bli bättre. I ensamhushåll går det inte åt så stora mängder. För min del är det inte så mycket datumstämpeln som avgör om jag anser något blivit för gammalt eller ej. Det är mitt öga - frukt och grönsaker ska se fräscha ut, gör de inte det i mitt hem, så åker de i soporna. Mjölk dricker jag sällan, de gånger jag köper mjölk, så brukar det nästan alltid utan undantag bli en slatt som hälls ut, osv.
Jag får fundera litet mer på HUR jag handlar och HUR jag ska förändra mitt beteende. Det borde inte vara så svårt, men vi alla vet säkert att just åra beteenden är SVÅRT att förändra! Värt att göra ett försök, i alla fall.
Utan ord 17 nov
Utmaning från Sassas samlade svammel
För några dagar seda fick jag en utmaning från Susanne som skriver i Sassas samlade svammel. Jag antar utmaningen men sänder den endast vidare till fyra namngivna bloggare. Finns det någon läsare som har lust att hänga på är ni givetvis välkomna!
Reglerna är följande:
1) Jag gillar att köra bil, men förra hösten började jag känna obehag inför mörkerkörning vid regn och ruskväder. Bländande bilar, glänsande asfalt gör det svårt att se. Jag inser att jag har fått sämre mörkerseende! Inget kul! P.g.a mörkret i vårt land skulle jag gärna hoppa över månaderna november - januari. Jag leker med tanken att vistas i varmare land de månaderna som pensionär.
2) Jag tycker att email är ett praktiskt sätt att "umgås". Svarar o sänder när jag själv har tid och lust. Har startat flera mailinglistor - Samtal som startade i oktober 2000, en småpratslista, lever kvar.
3) Lyssnar mycket på P1 när jag är hemma. Tittar väldigt sällan på TV.
4) Jag har årskort i simhallen, tränar periodvis både i simhallen som i konditions- o träningshallen. Dags att börja igen!
5) Använder mest långbyxor i vardagen. Tycker det är ett praktiskt plagg.
6) Nästa långresa "planerar" jag till Afrika eller kanske Seychellerna.
7) Mina planer är att börja med/lära mig geochaching - min första "gömma" tog jag i Lima, då tillsammans med en medresenär.
Jag sänder utmaningen vidare till:
Ja, det blev endast fyra, antar ni utmaningen uppskattar jag det, men känn inget tvång. Är det ytterligare någon som vill ge sig i kast med den så är ni välkomna! Meddela mig gärna i så fall, så jag kan läsa den.
Mia
* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
Nabolandet
Ninna
Jan Sjöberg
Lissen
Bli lyckligare av att ställa bilen!
Jag läser i gårdagens SvD att nu kan vi bli lyckligare om vi ställer bilen och promenerar, cyklar eller åker kollektivt.
För något år sedan läste jag att de som åker kollektivt minskar i vikt. För mig är det tvärtom. När jag åker kollektivt tar det så mycket tid att jag sällan tar mig till simhall, gym eller ut på en promenad. När jag åker bil så händer det titt som tätt, jag rör på mig mer då, och ligger litet lägre i vikt!
Alla dessa artiklar om hur vi ska göra och hur vi bör leva är ganska intressant att läsa med litet kritisk hållning. Visst kan det ligga litet i att man blir lycklig av att man tror att man gör en stor insats för miljön + att man lever ett mer sunt liv för kroppen. Sådant ger välbefinnande! Men jag blir definitivt inte lycklig av att åka kollektivt till o från arbetet. Dels tar det massor med tid, dels finns det alltid folk som vill prata! Jag vill ha tid för tankar till o från arbetet. Ibland är det trågt osv... Ska jag bli litet drastisk så kan jag också påstå att kollektivtrafiken är en källa till att virus sprider sig... Å andra sidan är jag av den åsikten att är jag mottaglig för virus kan jag inte skydda mig, så visst var det sista argumentet ihåligt. Däremot anlitar jag gärna kollektivtrafiken inom Jönköpings stad, då är det praktiskt. Kan stiga av var jag vill, vandra runt och sedan ta bussen från den plats jag befinner mig på, slipper knata tillbaka till parkeringen. Dessutom slipper jag leta p-plats och erlägga höga p-avgifter!
Ät vegetariskt och rädda miljön
Litet trist är det med alla dessa olika teorier om hur det står till med vår jord. Nu läser jag att i en grannkommun har Johan Tell varit och presenterat sina tankar och idéer i frågan.
Bl.a menar han att om vi alla äter vegetariskt två gånger i veckan så skulle det vara tillräckligt. Det här med närproducerat som det har blivit så mycket reklam för nu, med hänvisning till miljön, förkastar Johan Tell. Han menar att det är bättre att köpa ekologiskt kött från Brasilien, än icke ekologiskt kött från Sverige. Det låter ganska "konstigt" i mina öron, men som sagt - vem eller vilken teori är rätt när det gäller vad som är bra och inte bra för vår miljö?
Han har skrivit en bok som heter 100 sätt att rädda världen om någon är intresserad av hans tänkande.
Mia
Flyga drake
Boken "Flyga drake" av den afghanske författaren Khaled Hosseini rekommenderar jag varmt till er som inte redan läst den. Jag är medveten om att jag är långt ifrån den första som läst den och blivit mycket fascinerad av historien!
Berättelsen handlar om de båda barndomskamraterna Amir och Hassan. Amir är rikemansson och Hassan är son till husets tjänarinna, de båda pojkarna växer upp sida vid sida och är lojala vänner. För Hassans lojalitet mot Amir verkar det inte finnas några gränser. När de är halvvuxna sker en händelse som gör att Amir känner att han har svikit Hassan och efter det så lever Amir ständigt med dåligt samvete och undviker Hassan. När Sovjetunionen invaderar Afghanistan så flyr Amir och hans pappa till USA - men det dåliga samvetet följer med Amir.
När Amir som vuxen får ett telefonsamtal som handlar om en sjuk vän hemma i Afghanistan beger han sig åter till sitt gamla hemland. Han finner landet i ruiner efter krig,enorm fattigdom och han får även kontakt med Hassans son vilket leder till mycket känslor för Amir.
Flyga drake är en bok om vänskap, svek och dåligt samvete. Boken ger mig också en bild av landet Afghanistan som är muslimskt. Det är en helt fantastisk berättelse som jag önskar det skulle finnas en fortsättning på...
Betyg 5/5.
Mia
Får dö efter 16 år i koma
I Italien finns en 37-årig kvinna som råkade ut för en trafikolycka för 16 år sedan. Sedan dess har hon legat i koma. 1999 började hennes pappa att kämpa för att hennes liv ska avbrytas, katolska kyrkan har kämpat för att sjukvården ska aktivt hålla henne vid liv. Nu är beslut taget på högsta juridiska nivån i landet att kvinnan inte ska sondmatas längre utan ska "tillåtas" att få dö.
Sådana här fall väcker alltid mycket känslor, helt förståeligt. Ska vi människor aktivt eller passivt få avbryta en annans människas liv? Många i min ålder minns Berit Hedebys kamp för en multihandikappad mans rätt att få dö. Hon fick inte gehör, men trots det hjälpte hon honom att dö. För det fick hon ett fängelsestraff. Detta hände på 70-talet och sedan dess har det inte hänt så mycket i frågan i vårt land.
I vissa enskilda fall kan jag tycka att det är inhumant att inte låta människor att få dö. I det här fallet i Italien vet vi inte hur kvinnan själv skulle tyckt, vi kan aldrig få det svaret. Då tycker jag det är än mer svårt. I det fall Berit Hedeby var behjälplig var det mannens högsta önskan att få slippa att leva längre. I sådana fall tycker jag det är lättare att tycka att det vore rätt om han fick dödshjälp. Samtidigt så frågar jag VEM ska behöva utföra handlingen? Och hur ska gränserna sättas?
Rent känslomässigt så tycker jag det är förståeligt att anhöriga önskar att dottern får sluta sitt liv. Idag är hon 37 år, alltså var hon 21 år när olyckan hände. I vilket fysiskt skick är hennes kropp? Hur skulle hon må om hon vaknade upp nästan dubbelt så gammal som hon var när hon hamnade i koma? Är det överhuvudtaget möjligt att hon ska kunna vakna? Ja, frågorna är många och jag har inget svar att ge mer än att jag inte kan klandra eller tycka att pappan gör fel i sin kamp för att dottern ska få avsluta sitt liv. Så, med andra ord, har jag egentligen tagit ställning.
Hur tycker du?
Mia
Vilka ska lämna vid arbetsbrist?
Vilka ska vara kvar hos en arbetsgivare när det blir tal om uppsägning p.g.a arbetsbrist!?
Ja, detta har varit en "helig" fråga för de fackliga organisationerna så länge jag kan minnas. Först var det "sist in, först ut" till hundra procent som gällde. Allt annat kostade arbetsgivaren en massa pengar. Så för några år sedan, minns inte hur länge sedan, luckrades detta upp något och arbetsgivaren fick göra två undantag. Alltså behålla två av dem som skulle lämnat företaget annars.
Nu blåser det helt andra vindar. Nu ifrågasätts det helt öppet om det inte borde vara arbetsgivarens självklara rätt att behålla dem de vill! Ja, jag kan förstå att arbetsgivaren VILL göra så, men å andra sidan tycker jag också de borde förstå vad som händer i så fall. Alliansen vill minska arbetslösheten. Är det någon som tror att det nya förslaget skulle minska arbetslösheten? Vilka skulle det bli som blir arbetslösa vid ett företags ekonomiska svårigheter? Ja, utan tvekan är det många av den äldre staben som har gett arbetsmarknaden "sina bästa år" och även människor som inte är "högpresterande". Det blir alltså de grupper som har svårast att åter ta sig in på arbetsmarknaden.
Jag läser följande rader i SvD:s ledarblogg: "Om jag var arbetsgivare och drev ett företag i tider av kris skulle jag självklart helst vilja behålla mina bästa anställda om jag tvingades att skära ner personalstyrkan. Det låter som en rimlig, logisk och ur ett längre perspektiv dessutom mer långsiktigt hållbar inställning. Varför förlänga en kris?" Och då kontrar jag med frågan om det skulle gynna samhället? Mitt svar på den frågan blir tveklöst nej, samhällsutvecklingen skulle få ett ännu hårdare klimat på arbetsmarknaden. Redan idag är det svårt för någon som inte kan prestera fullt ut att få något nytt arbete. Det är just dessa människor som slås ut om lagstiftningen skulle ändras utifrån ledarbloggens önskemål. Vi skulle få ett samhälle där de lyckade lyckas ännu bättre, medan övriga får allt sämre levnadsvillkor. En sådan samhällsutveckling vore mycket olycklig, tycker jag.
Ibland gör enskilda borgerliga politiker uttalande som låter som om de skulle värna de enskilda medborgarnas väl och ve mer än vad de fackliga organisationerna gör. I handling visar de något helt annat - då värnar de "de lyckade människorna"!
A-kassornas avgifter har höjts rejält sedan alliansen tog över politiken. Alltfler människor struntade i att vara med i A-kassa. Nu blir det alltfler som står utan arbete eller är varslade och förmodligen snart är arbetslösa utan någon ekonomisk trygghet. Då blir det ekonomiskt bistånd (socialbidrag) dessa måste leva på. Dessa bistånd betalas ut av kommunerna. Hur är kommunerna rustade för att klara den ökade kostnaden?
Mia
Teatertåget
I år ska jag göra något som jag aldrig gjort, eller ens hört talas om, tidigare. Jag ska åka med Teatertåget från Göteborg till Säffle. God mat och en teaterföreställning på Säffleoperan ska avnjutas tillsammans med andra människor.
När det är? Ja, det är lördagen den 22 november och jag hoppas det blir en trevlig helg.
Mia
Är det viktigt med julklapp från chefen?
En dalsänka uppe i Andernas bergskedja.
I dagens Jönköpings-Posten finns en liten artikel om att julklapp från chefen är en viktig symbolisk handling? Sedan raddas det upp exempel på olika saker som kan ges, som timglas för tidtagning i duschen, lågenergilampor eller frystermometer!
Är julklappen så viktig som det sägs eller är det här ett sätt att sälja mera i vårt konsumtionssamhälle? I artikeln kan jag läsa "- Så här i besparingstider är det extra viktigt att inte dra in på julklappen. I kristider behöver man extra näring". I artikeln kan jag också läsa att till "årets populäraste julklapp" utnämns ett bäddset i amerikansk stil med flaggmotiv. Jag känner inte igen mig i detta, jag värdesätter en jultallrik, eller kaffe med någon julkaka med gemenskap lika mycket. Och skulle jag få "årets julklapp", alltså det amerikanska bäddsetet, så skulle jag nog i mitt stilla sinne undra "vad ska jag ha det till".... :-)
Min erfarenhet är att det ofta lämnas kritik på julklappar som företag ger sina anställda - antingen är de för billiga eller är det "fel" sorts julklapp osv. Det tycker jag är ganska ofint och jag sällar mig inte till den skaran. Däremot har jag något år fått julklapp som inte har kommit till användning hos mig och då är det förstås en ganska onödig julklapp. Men visst har jag julklappar från arbetsgivare som jag uppskattar mycket.
Mia
Utan ord
Peruansk flicka "ute på gården"!?
För större format klicka här. Använd backpilen för att återvända!
Fler Utan Ord finner du den här veckan hos Therese.
Gamla arbetskamrater
Igår kväll var jag ute och åt tillsammans med "tre gamla arbetskamrater". Förutom oss fyra fanns en ingift och en väninna med så vi var sex runt bordet.
Det som var litet extra var att en av oss arbetskamrater hade jag inte träffat på 30 år. Spännande! Som väl var så kändes det som att träffa en gammal kompis, samtalet flöt otvunget och det fanns förstås en hel del att prata om...
Vi var helt eniga om att det inte får dröja 30 år tills nästa gång vi ses. I så fall är risken att det blir tomt runt bordet eller att någon av oss sitter där med sin rollator eller rullstol och väntar förgäves... :-)
Mia
s + mp + v
Nu skrivs det om samarbetet på vänsterkanten igen. Efter det stora raset i sifo-undersökningar för vänsterblocket så verkar det som om Mona Sahlin insett att de även måste komma överens med v för att kunna vara ett alternativ till alliansens politik. Nu försöker de bilda den pakten men står inför vissa svårigheter.
Enligt SvD så är det största problemet att "v vacklar i Kuba-frågan". När man läser vidare så avses några enskilda v-anhängares syn, inte partiets syn på mänskliga rättigheter. Så här kommenterar Lars Ohly det hela "– Det var en liten minoritet som hade andra uppfattningar än majoriteten på kongressen. Det finns nog lite tokiga idéer i många partier, men ska man döma partier ska man nog göra det utifrån vilka beslut partier tar, och vilken inställning jag och vänsterpartiets partistyrelse har. Han försäkrar att han inte har något emot att diskutera Kubafrågan.
– Jag kan ta den debatten varje dag i veckan med Lars Stjernkvist. Jag kommer att ha en tydligare syn på både demokrati och mänskliga rättigheter än han någonsin kan förmå att presentera, säger Lars Ohly."
Jag instämmer i Ohlys tankar om att det finns mindre kloka och genomtänkta uttalande inom alla partier. Oftast blir det inga rubriker, media tar till sig partiets ställning!
Tar inte s + mp chansen att bilda en stark front så tror jag att de inte kommer att ha en chans i kommande val. Schabblar de bort den här chansen så tror jag dessutom att socialdemokraterna åter får söka efter en ny partiordförande.
Det knakar inom alliansens samarbete ibland, men deras styrka är trots allt att de regerar tillsammans. Utan varandra vore även de helt chanslösa!
Mia
Dygnsrytm
Promenad i Lima med utsikt ut över Stilla Havet
Det känns som om jag äntligen har kommit in i vår svenska dygnsrytm igen. Men det tog några dygn. Vem kan förklara för mig varför det är svårare att resa från Amerika och länderna där borta än att ställa om tiden från Asien och här. Alltså när semesterlandet ligger några timmar efter oss är det svårare att finna den svenska dygnsrytmen igen. Så tycker jag, och jag har hört flera som tycker likadant. Mia
Bouganvilla
Idag hinner jag inte skriva så mycket, men en bild från centrala Lima kan jag visa. Sådant vi odlar som krukväxter här hemma, ja, det finns i vilt tillstånd där. Litet avundsjuk är det lätt att bli på deras klimat. Visst är det vackert när blommor smyckar staden!?
Synd att webbloggen förminskar bilderna så mycket som de gör!
Mia
Utan ord
Vad är de vita partierna?
För större format klicka här. Använd backpilen för att återvända!
Fler Utan Ord finner du den här veckan hos Therese.
Eftertankar
Peru är ett land som är tre gånger så stort som Sverige till ytan. Landet bjuder på mycket skiftande natur. Kustremsan är öken och där faller det mycket litet regn. Det sägs att i Lima kom det visst en skur för 35 år sedan! Men eftersom det rinner ned en del små floder ut till kusten så växlar ökenlandskapet med gröna avbrott när man reser utmed kusten. Mycket fascinerande! Det nämnda området sträcker sig cirka 4-5 mil inåt landet.
Innanför kustremsan med öken så tronar sig bergskedjan Anderna upp sig. Dess högsta punkt är 6 768 m ö.h., sedan finns ett skogbeklätt lågland också, men det besökte vi inte. Lima är huvudstaden och har idag cirka 9 miljoner invånare, landet totalt cirka 29 miljoner invånare. Trafiken är förstås tät och ganska hård, samtidigt så tar trafikanterna hänsyn till varandra på ett sätt som jag kan sakna i Sverige. Det jag inte saknar är allt tutande, till vilken nytta kan min svenska hjärna undra!? T.o.m taxichaufförer tutar om de kör utan passagerare för att "fråga oss som finns på trottoarerna om vi vill åka med"!
Landet är fattigt. Det sägs att 30% av befolkningen är extremt fattiga, 67% fattiga medan 3% är rika. Lantbruket sköts med oxar och med traktorer. Jag tror jag såg mist lika många oxar som traktorer i arbete och det säger en hel del. Bostadsstandarden är inte hög. Det finns skjul som man funderar på hur folk kan bo i, men bebodda var de med all säkerhet. Trots denna fattigdom så överraskas jag av att folket verkar glada och nyfikna på främlingar. I Sverige har vi ofta vänt ryggen till när vi sett någon som inte stämt med vår egen verklighetsbild, kanske inte så mycket nu som på 70- o 80-talen. I Peru kom det ofta fram folk till oss som vill prata, höra var vi kom ifrån och vad vi gjorde där. Mycket intressant och roligt. Jag satt på en parkbänk och pratade ganska länge med en kvinna - det kanske blir ett inlägg i sig, för hennes livsöde berör!
Litet kuriosa - vid ankomsten till Peru på Limas flygplats och skulle igenom tullen får varje resenär trycka på en knapp. Lyser lampan grönt är det bara att passera, lyser den rött, ja, då blir det kontroll av bagaget. Vi åtta i mitt resesällskap fick grönt allesammans och därför kom vi iväg snabbt till vårt hotell. Med tanke på hur stor staden är, så är flygplatsen förvånande liten - helt beroende på att landet är ett u-land. Inte så många av den inhemska befolkningen som belastar flygplatsen. Med tiden när turistantalet ökar så kan jag tänka mig att de måste bygga ut den.
Mia
Strejkande perubönder
I torsdags skulle vi resa med reguljär buss fran Cusco till Puno. En resa som var beräknad till åtta timmar - men som i verkligheten blev 25 timmar! Som tur var hade vi mycket hög standard pa bussen.
Det var känt att indianbönder hade demonstrerat mot dåliga levnadsvillkor. Jag har fått lite olika beskrivningar i vad det egentligen bottnar i, men tydligen är det ett värmekraftverk som spökar i bakgrunden. Värmekraftverket har gjort att naturliga vattenflöden ändrat riktning och det missgynnar bönderna. De känner sig nonchalerade och inte lyssnade till av myndigheterna, därför demonstration som får kraft genom att tredje person drabbas. Bönderna blockerar stora vägen mellan Cusco o Puno med att kasta upp stora stenar. Först så att bussen fick kryssa sig fram pa vägbanan, men vid en bro var det stenar over hela vägbanan - allt gjort for hand sa armstyrka har de utan tvekan! Där blev vi stående i en kö, en del bilar o bussar som hade forsökt att forcera hade fått sina rutor krossade. Demonstrationen skulle egentligen ha varit slut dagen innan vår färd på vägen, men så var det tydligen inte.
Vi tog det med ro, vi hade ju semester... men när timme efter timme förlöpte utan mat och aven drycken höll pa att sina blev stämningen något mer irriterad. Främst var det en amerikansk kille och en brasiliansk tjej, om de var ett par eller ej det kom jag aldrig underfund med! Vi svenskar finner oss i vårt öde... :-)
Från att ha stått stilla och väntat, läst böcker, snackat, kollat pa bönderna på avstånd så blev det stilla. Bönderna gick hem for att äta. Hittills hade allt varit "trevligt". Men efter maten hade bönderna formodligen samlat mer kraft och gjort upp fler planer. Nu kastades det upp massor med stenar plus att det var en mer aggressiv stämning. Framat 17-tiden (efter cirka 4,5 tim vantan) beordrade bönderna att alla bussar o bilar maste backas bort annars skulle stenkastningen rikta sig mot dessa.
Det backades, på en tvåfilig väg så var vi ibland tre stora fordon i bredd, ingen ville stå främst ifall stenkastning skulle ske. Som väl är så är chaufforerna väldigt skickliga och fixade detta bra, alltså att backa och till och med vända en stor buss på vägen, samtidigt som det fanns andra bilar "överallt"! Då var det bara att lita på chaffisen och inte titta eller fundera på vart vägen tog slut! Sedan uppstod diskussionen, vi passagerare 40-50 st ville förstås inte sitta där under natten. Förhandlingar med busschaufförerna om att åka tillbaka till Cusco eller annan väg till Puno. Busschauffören var i kontakt med sin chef, han kan/får inte göra något utan att ha fått OK fran sin chef. Trotsas chefens budskap ar det detsamma som uppsägning och arbetslöshet. Då arbetslösheten ar stor i landet ar det ingen som vågar riskera sina anställningar.
Det handlade om pengar. Om vi återvande till Cusco innan midnatt hade bolaget varit tvungna att betala tillbaka pengarna till oss resenärer och det ville inte bolaget. Chauffören ville inte köra den långa vägen uppe i bergskedjan p.g.a att vägen knappast var farbar med vår stora buss. Bussar som körs där är annorlunda byggda i underredet, Amerikanen och brasilianskan höll igång, högljutt emellanat. Framåt 19-tiden bestämdes det till slut att det blev den lilla vägen vi skulle ta oss fram på trots att vår buss inte var anpassad för den "terrängen". För det var ingen bra väg till att börja med... den blev bättre! Men om chauffören skulle köra den vägen så var varje resenär tvugnen att betala 10 soles i forväg och 10 soles när vi kommit fram, p.g.a den långa omvägen. (50:- svkr totalt). Alla gick med pa det - muntligt.
Så bar det iväg upp i bergskedjan igen på en smal och slingrande väg, och dessutom en mycket dåligt underhållen väg. På ett ställe skrapade bussens underrede i vägen. Då vi hade en skarp kurva framför oss och endast ett brant stup utför rakt framför oss så var vi flera som undrade i vårt stilla sinne om vår chaffis skulle få stopp på bussen i tid eller om vi skulle bli hängande över kanten. Som väl var så lyckades han få stopp på bussen, backa och sedan ta kurvan på ett säkert sätt.
Kl 21.00 stannade bussen i en liten by för att vi skulle få litet mat i oss. Det gjordes stora ögon när ett helt busslast stegade in på den lilla krogen, men allt togs med ro. Gesta lades några korvar på grillen för att snabbt få klart mer mat. Det fanns två färdiggrillade kycklingar så vi beställde en åttondels kycklingportion per person. Det gäller att dela på det som finns i sådana här lägen. Jag hoppas att alla fick något i sig innan det var dags för avfärd igen.
Sedan körde busschaufförerna hela natten, endast stannade till för att byta chaufför. Passagerarna slumrade emellanåt och i vaket tillstånd funderade jag ibland på hur trötta chaufförerna var. När det var fem mil kvar till slutmålet så stannade bussen och de ville samla in återstående 10 soles som vi hade bestämt. 11 st vägrade betala!
Brasilianskan gapade och skrek, vägrade betala och hotade med att hämta polisen som hade en vägkontroll bara några meter framför oss. Efter mycket dividerande stegade hon iväg och hämtade poliserna. Det här stoppet tog cirka en timme och detta hände vid 06-07-tiden på morgonen, så vi andra passagerare blev alltmer irriterade på de som inte betalat, framförallt på brasilianskans skällande!
Till sist kom vi framt till vårt mål. Vi var på hotellet kl 08.45! Trötta, men ett äventyr rikare!
Mia