miatankar

Jag har tillbringat en toppenhelg i Varberg tillsammans med tio andra singelmänniskor.

På lördagen cyklade vi cirka 3,5-4,0 mil utmed kusten. Åt lunch på ett toppenställe precis vid havskanten, en god och livgivande buffé som hette duga. Cyklade vidare, pausade, samtalade om livets små och stora glädjeämnen... :-) Lördagskvällen tillbringade vi på restaurangen Sakura Thai där vi fick tillfälle att äta mer vällagad och god mat. Dessutom ett mycket trevligt bemötande av personalen, nog så viktigt för att göra en bra helg till just en bra helg!

Söndagen fortsatte med strålande sol. Efter frukost begav vi oss ut på en mindre vandring utmed havet innan vi helt sonika slog oss ned på några klippblock och bara lapade sol. Kanonhelg i glada vänners sällskap!

Mia

Läser i Dagens Nyheter att Sverige halkar nedåt i listan över andel kvinnliga chefer. Vi vill tro att vi är så duktiga på jämställdhet, mer än en gång har jag hört kommentarer som "vi har det trots allt bra i Sverige, många länder som har större jämställdhetsproblem än vi, där kvinnor inte är värda så mycket". Så kan man resonera om man vill blunda för vårt eget lands utveckling.

Enligt DN så har Sverige halkat ned från plats 11 till plats 16 i Eurostats rankning av andelen kvinnliga chefer i 30 länder. Med andra ord ligger vi nu på den nedre halvan. Ingenting jag kan känna mig stolt över. Än mer tänkvärt blir det när jag läser att endast en av 30 yrkesverksamma kvinnor är chefer i jämförelse med Storbritannien och Irland där en av tio yrkesverksamma kvinnor är chefer! Där ligger Sverige på plats 26 av de 30 länder som undersökningen tittat på!

Varför är det så hos oss? Ja, jag vet inte... men jag vet att som kvinnlig chef inom ett kvinnodominerat arbetsområde så är det svårt att hävda våra positioner mot de områden som är mansdominerade hos samma arbetsgivare. Är det månne så att svenska män och kvinnor har större tilltro till det män säger än det kvinnor säger... och att andra länder lyssnar och litar på kvinnans kompetens i högre utsträckning?

Som en av orsakerna till att det ser ut som det gör, enligt artikeln, kan vara att kvinnor i större utsträckning arbetar deltid i Sverige än i andra länder, att kvinnor ofta arbetar inom offentlig verksamhet med vård- o omsorg där det finns färre antal chefer i förhållande till privata näringslivet samt att svenska kvinnor inte startar egna företag i lika stor utsträckning som i andra länder. Den analysen har Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv gjort. Omvandlat till vardagssvenska så säger han att kvinnorna får skylla sig själva! Undrar hur en kvinnas analys hade låtit - jag är inte säker på att de hade tagit fram samma "problemområden" som hinder för kvinnors karriär.

Mia

SKL:s förhandlingsdelegation anser inte att det är rätt sätt att utvidga strejken bland sjuksköterskor. Ingela Gartner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation tycker det är fel väg att få upp lönerna. Visst kan man tycka att strejkvapnet är ett förlegat vapen - men så länge vi inte ett funnit ett mer effektivt vapen att kämpa mot lönediskriminering så kommer det säkert att finnas kvar, tror jag.

Jag läser sedan bloggarens Personalist - Javists inlägg som också påpekar att det är fel metod Vårdförbundet tillämpar. Denne bloggare ger råd om hur förhandlingar bör ske inom Vårdförbundet - att lyfta vissa/olika grupper vid de årliga förhandlingarna! På "glada" 90-talet var jag aktiv inom Vårdförbundet och redan då användes den metoden bloggaren beskriver. Idag är jag medlem i SKTF - men är helt övertygad om att Vårdförbundet arbetar på samma sätt.

Problemet är alltså inte fel strategi, enligt mitt sätt att se. Nej, det handlar om synen på kvinno- kontra mansdominerade yrken - av tradition! Många snackar om att det är marknaden som styr, men tyvärr, så tror jag inte ens på det. I så fall borde sjuksköterskorna varit väl avlönade på slutet av 80-talet när det var skriande behov i hela landet. Tidning efter tidning fylldes med artiklar om det besvärliga läget för arbetsgivarna att få tag på sjuksköterskor.

Idag är viljan att rätta till löneläget betydligt högre, rent teoretiskt - men därifrån till handling är det betydligt svårare. Pengarna måste helt riktigt tas någonstans ifrån. Att föra pengar från mansdominerade yrken till kvinnodominerade yrken borde rent teoretiskt inte vara någo svårare modell, men i verkligheten är det förstås inte lätt. Var finns de byggnadssnickare, t.ex, som glatt skulle stå upp och säga att det är ok att vi får en mycket liten löneökning eller ingen alls till förmån för sämre lottade kvinnodominerade yrken!? Var och en är oss själv närmast... och därför är det inte genomförbart.

Vad finns då kvar? Ja, strejkmodellen tills vi har kommit på ett effektivare sätt att rätta till osakliga löneskillnader.

Härom kvällen såg jag filmen Chasing Freedom som jag gärna rekommenderar. Tycker att den är mycket sevärd!

Det handlar om den afghanska kvinnan Meena som flyr till USA där hon söker politisk asyl. Det blir en kvinnlig advokat, Libby, som får "ärendet på sin hals" - hon har aldrig tagit sig an ett asylärende och det känns som om hon varken vet om hon vill eller kan det. Till sist tar Libby både Meena och hennes sak till sitt hjärta och ger allt för att lyckas övertyga domarna att Meena har skäl att få stanna i landet.

Samtidigt som tittaren får följa Meenas "väg" i USA, fängelse och asylärendet inför domstolen så får man tillbakablickar ur hennes liv bland talibanerna i hennes hemland. Inget okomplicerat liv för en intellektuell kvinna. Det är värt att tillägga att filmen har verklighetsbakgrund.

Av mig får filmen 5 p av 5 möjliga! Alltså, en film som jag gillade mycket.