miatankar

 

Fler utan ord finner du hos Pumans dotter.

/Mia

 

Läser i DN att det ofta dröjer 55 dagar innan man får ut någon ersättning från A-kassan vid arbetslöshet. Det förvånar mig inte, även om det är illa. Det som förvånar mig mer i artikeln är att 18.700:- är taket för inkomst som ersättningen beräknas på! Gäller detta endast Kommunals medlemmar? Eller gäller det alla A-kassor?

A-kassorna hänger inte med i utvecklingen ett dugg! I den kommun där jag arbetar tjänar undersköterskorna 20.200:-/mån och även vårdbiträdena har en lön som är högre än nämnda tak. Jag läser vidare i artikeln att vissa fackförbund har tecknat inkomstförsäkringar åt sina medlemmar. Ja, det behövs sannerligen om A-kassan inte hänger med bättre i löneutvecklingen i vårt land.

Även om jag inte känner oro för att bli arbetslös så är det dags att kontrollera vilket skydd just jag har om det av någon anledning skulle bli så! Och reagera kan man förstås göra å andras vägnar, eller hur!?

Mia

 

Kan någon klok människa förklara för mig varför det är så svårt att respektera varandra och samtala med varandra när det gäller gemensam tvättstuga? I hyresrätter och bostadsrätter så är det vanligt med gemensam tvättstuga. I den lägenhet jag flyttade till som nybliven singel i början på 2000-talet var det mycket skitsnack om hur "andra gjorde" - och det var inte berömmande ord som användes.

 

I den bostadsrätt där jag bor nu har vi en superfin tvättstuga som sköts klanderfritt, vad jag kan se. Trots detta så upplever jag det som att folk letar efter fel. Jag har t.ex fått frågan varför det inte finns någon markör i mitt pågående tvättpass? Så efterfrågade tvättiderna är här så inte beror det på att jag snott någon annans tid, utan helt enkelt att jag flyttat den och bokat en ny tid. Det klagas på att alla inte torkar golvet efter sig. Jag vet inte om det är så, men det är alltid skinande rent när jag kommer... Osv! Trist. När jag gör om mitt badrum så kommer jag att installera egen tvättmaskin, dels för att det är svårt att få tvättid kvällar o helger. En annan anledning är att jag vill undvika folk som bara letar fel! Min tid på jorden vill jag använda till mer positiva saker.

 

I Lund så har en hyresvärd tröttnat på klagomål och löst det med att varje lägenhet får en egen tvättmaskin! Mycket bra initiativ...men... vad ska dessa människor då klaga på!? För jag tror det är vissa människor som har behov av att klaga... och då har tvättstugan blivit ett lämpligt val att bevaka. Kan det vara som jag ibland tänker - att folk är så understimulerade att de måste leta efter fel hos andra? Eller finns det någon annan förklaring?

 

Jag trodde förstås att det blev lugn o ro i det här hyreshuset, men så enkelt är det inte. Allting har för- och nackdelar. Aftonbladet berättar idag om att vissa hyresgäster önskar få tillbaka de gamla tvättstugorna. Det är nämligen problem att torka tvätt i lägenhet, badrummen är inte dimensionerade för tvättmaskin osv.

Skulle vara kul att ta del av denne hyresvärds tankar i frågan! Hur glad är han idag? Men problem är till för att lösas. Mitt förslag är att de får ha kvar de gamla tvättstugorna och dessutom tvättmaskin i varje lägenhet också. Det borde väl passa oss svenskar... både hängslen och livrem... *s*

Mia

Foto: Örjan Henriksson

 

Jag följer inte OS framför TV:n, men jag har litet koll i TV o tidningar om vad som händer de svenska kvinnorna o männen. Igår paddlade jönköpingstjejen Sofia Paldanius sig vidare till semifinal. Som ni ser är det inga stora rubriker eller artiklar om henne i OS-sammanhang än. Annat blir det om hon skulle lyckas ta sig upp på prispallen.

Jag önskar henne lycka till! Hon är en duktig kanotist vad som än händer i Peking.

Mia

 

Pumans dotter har starta "Utan ord" och jag hänger på.

Mia

 

Alla har vi väl hört att Sverige går mot sämre tider igen. Att arbetslösheten förväntas öka och att inflationen kan väntas ge negativa effekter på hushållsbudgeten.

 

Mycket kan vi spara in på, mycket skulle vi egentligen kunna avstå från om vi blev tvungna. Men mat måste vi förstås ha för att överleva. I senaste numret av SKTF-tidningen kan man läsa att priset på en matkasse har ökat åtta procent på ett år? Hur många av oss har haft en löneutveckling med åtta procent på ett år? Den information jag saknar i artikeln är VAD för sorts mat de har i matkassen? Är det skräpmat som vi kan vara utan utan några som helst problem, eller är det basvaror?

Artikeln berättar att även boendet har ökat lika mycket i snitt medan priser på möbler, kläder och skor endast ökat marginellt.

Att gå ut och äta på restaurang har blivit dyrare, liksom maten jag köper från matsalen på min arbetsplats. Däremot har jag inte reflekterat så mycket över att maten jag handlar har ökat så här mycket! Visst, jag är inte speciellt prismedveten på sådana varor. Det jag måste/vill ha när det gäller mat, ja, det köper jag. Som ensamhushåll är det inga stora mängder mat jag handlar i och med att jag äter middag på min arbetsplats fem dagar i veckan.

Om inflationen ökar i den här takten på våra livsuppehållande varor - ja, då kan man fundera på hur folk i låglöneyrken ska kunna få en dräglig livsnivå!? De kanske inte ens kan få heltidstjänster.

Mat och boende är nödvändigt för oss - de bör då inte vara inflationsledande! Något är sjukt i systemet.

Mia

Bild från Lovefilm.se

 

Ikväll har jag kollat in filmen Lorenzos olja som får en stark fyra. Att jag betonar att den är stark beror på att den har verklighetsbakgrund!

Lorenzo är en liten kille som drabbas av en neurologisk sjukdom kallad ADL. När diagnosen ställdes var Lorenzo fem år och började tappa kordinationen. När diagnosen var ställd så fick de veta att samtliga med den diagnosen dör inom en tvåårsperiod från diagnosens fastställande. Obotlig med andra ord, läkarvetenskapen hade inga svar på hur sjukdomen skulle kunna stoppas eller botas. Föräldrarna kunde inte få några förhoppningar över huvud taget.

Föräldrarna förde en sällsynt kamp, delvis tillsammans med läkarvetenskapen men väldigt ofta i strid mot dem. De hade inte tid att vänta in långa vetenskapliga studier. Efterhand så blir pojken döv, sluddrigt tal tills att inte kunna tala alls, kramper osv. Föräldrarna för en kamp mot tiden. Läser medicinska rön, funderar, laborerar och upptäcker att en viss sorts olja gör att Lorenzos tillstånd förbättras. Från att ha levt nära döden under lång tid och utan att ha förmåga att kontakta omvärlden så förbättrades pojkens tillstånd successivt. När filmen slutar, cirka 10 år senare, så kan Lorenzo med blinkningar förmedla "ja" eller "nej" till sin omgivning, trots allt en kommunikation!

Filmen är autentisk och inger ett visst hopp inför att kunna stoppa vissa neurologiska sjukdomar som drabbar myelinet i hjärnan.

Sevärd och skådespelarinsatserna är fantastiska; väldigt trovärdiga och starka!

Stark fyra på fempoängsskala.

Mia

 

Utan att vara ett dugg kunnig eller intresserad av brottning så tycker jag det var bedrövligt att se vår svenske Ara Abrahamians uppträdande när medaljerna delades ut. Jag tycker det är självklart att medaljen tas ifrån honom - han vill ju inte ha den! Dessutom visade han ett osportsligt uppträdande på prispallen.

Jag läser vidare i Aftonbladet där Pelle Svensson, f.d brottare, berättar om korruptionen inom brottningen. Ja, det är förstås i allra högsta grad bedrövligt och något som måste förändras, men det ursäktar inte Abrahamians uppträdande. Är brottningen speciellt utsatt för mutor till domarna!? I så fall ta bort den grenen i de större internationella spelen. Är hela idrottsvärlden lika rutten?

Mia

 

Att vi lever bättre och längre om vi joggar, ja det kunde vi läsa i SvD igår.

Jag kan inte jogga längre! För cirka 20-25 år sedan trampade jag ned ena fotvalvet, då blev jag tvungen att sluta jogga och även att gå långa promenader, tyvärr. Det här räknas inte som ett handikapp, men det tog mycket lång tid att acceptera för det begränsar mitt liv. Jag älskade att dra iväg på långpromenader - men det går förstås att leva utan detta. Det är inget stort problem idag, jag har lärt mig att leva med det och kompensera det. Däremot behöver jag förstås motion - men simning, cykling och gym går förstås bra.

Nåja, det är inte endast joggning som hjälper oss att må bättre och få längre liv, med tanke på artikelns rubrik. Vi lever så bekvämt i vårt samhälle, vi åker buss, tåg, bil i stor utsträckning. Många av oss har stillasittande arbeten och vi åker hem, gör litet hushållssysslor innan vi sjunker ned framför TV:n eller vid datorn. Det säger sig självt att i längden så behöver kroppen något mer. Våra kroppar är gjorda för att röra på sig.

Jag är periodare vad gäller motion. Nu så här dags på året är det dags att köra igång igen, jag har inte lagt av helt under sommaren, men det har varit långt ifrån regelbundet.

Jag vill göra vad jag kan för att hålla kroppen någorlunda rörlig även när jag blir äldre och så är det väldigt skönt efter varje gång jag motionerat. Känner mig dessutom mycket piggare på kvällarna när jag motionerar regelbundet. Men tusan också att det ska vara så svårt att motionera två-tre ggr/vecka året runt!

Vad vill jag då säga med det här inlägget!? Ja, ingenting annat än att det nu åter är dags att ta mig i kragen och börja motionera regelbundet. I morgon får det bli simhallen! En investering inför framtiden kanske. Och skulle den investeringen inte hjälpa så gör den att jag mår betydligt bättre efter ett par veckor, och det är tillräcklig lön för mödan.

Mia

 

Jag tycker det är kul att göra personlighetstester. En del är mycket utförliga, en del tar jag på mer allvar än andra. Det här testet är inte det mest utförliga, men kan vara kul ändå. Det finns här, och jag har funnit det hos Sassas samlade svammel2, ute i bloggosfären. Resultatet stämmer i stora delar på mig, tycker jag.

Så här låter resultatet om mig:
"Mias personlighetstyp:
Tystlåtna, vänliga och samvetsgranna. Pålitliga. Sätter oftast andras behov framför sina egna. Stabila och praktiskt lagda. Värdesätter trygghet och traditioner. Välutvecklat sinne för form och funktion. Uppmärksamma på detaljer i det sociala samspelet. Extremt lyhörda för andras känslor. Vill vara till nytta för andra.

Kärriärer som skulle kunna passa Mia:
Inredningsdesigners, designers, sjuksköterskor, administratörer, operativa chefer, sekreterare, förskole- och dagispersonal, socialarbetare, personalvetare, juristassistenter, präster, kontorsansvariga, affärsinnehavare, ekonomibiträden, hemmafruar/hemmamän, trädgårdsmästare, kuratorer, familjerådgivare, hälsovårdspersonal, bibliotekarier, medicintekniker."

Jag har arbetat inom fyra yrken och de båda senaste finns med i listan här ovan. Det måste väl betyda att jag har hamnat mitt i prick i livet!

Mia

Bild från

Snacka om depressiv film, 100 min film utan en enda människa som skrattade vad jag kan minnas. Jag brukar i regel endast skriva om de hyrfilmer jag tycker är så bra att jag gärna vill rekommendera dem, det här är ett undantag.

Filmen är mycket mörk i sin historia. Trots det så fanns det något i historien som fascinerade mig för jag har funderat mycket på vad ville Roy Andersson säga med filmen? Jag misstänker att tittarna tolkar den väldigt olika utifrån sina egna ryggsäckar. Det jag tolkade in var att den var mycket kritisk mot åldringsvården, ättestupan var en praktisk lösning; det var också en kritisk smäll mot vårt slit- o slängsamhälle. Elände, elände, elände var staplat på vartannat. Det känns som om inte en enda sund människa fanns med i filmen! Mycket av filmtiden ägnades åt att skildra en destruktiv vård och psykvård. Fanns det över huvud taget några friska människor kvar i den här tidsåldern? Vill filmen skildra att mänskligheten är på väg mot undergång? Ja, inte vet jag.

När jag gått o funderat en del så sökte jag via datorn efter andras tolkningar. De var inte helt olika mina egna tankar... I Prettoklubbens recension ger också uttryck för att filmen lämnar väl mycket utrymme för egna tolkningar. I recensionen jämfördes litet med Ari Karismäkis filmer, visst själva miljön var inte olik Karismäkis filmer. Men jag tycker i alla fall det är en himmelsvid skillnad, Karismäkis filmer gillar jag jättemycket. De har ett mycket tydligare budskap. Men "Sånger från andra våningen" blev bara för mycket! Men ändå inte.... Någonting finns i filmen som fascinerar mig, därför sätter jag betyg 3/5.

Filmen har fått mycket fina priser, bl.a Guldbaggens Bästa Regi, Gudlbaggens bästa film, Guldbaggens bästa manus och även Guldbaggens bästa foto - allt detta år 2000! Hmm... förmodligen jag som inte hajar filmen... :-)

Det skulle vara kul om någon som läser det här har sett den och berättar hur just Du tolkade filmen i så fall.

Mia

Nu är Leonard Cohen på G till Sverige igen. Han gästar Göteborg den 12 oktober och Stockholm den 15 oktober. När han skulle komma till Helsingborg i juli så var jag inte intresserad, för jag kunde inte tänka mig att han håller än. Det blir pinsamt om artister inte har förstånd att lägga av i tid, tycker jag.

Men efter att ha läst de strålande recensionerna som bl.a DN och SvD skrev efter hans framträdande där så förstod jag att jag hade missat något! Han fick toppenbetyg, trots sina 73 år så håller både stilen och rösten vad jag förstår.

Tyvärr så kommer jag att missa honom även den här gången, då är jag nämligen i Peru på en treveckors semestertripp. Och så lockande är inte ens mr Cohen att jag ratar resan... :-)

Biljetterna släpps den 12 augusti, alltså på tisdag, för den intresserade!

Mia

 

Den vanställde och dövstumme Hercule Barfuss och skönheten Henriette Vogel är huvudpersoner i romanen Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. En roman som är en både välskriven och mycket annorlunda berättelse som skildrar mycket starka känslor, såväl kärlek som hat.

Hercule och Henriette föddes samma natt på samma bordell i Tyskland år 1813 av två skökor, men fick väldigt olika levnadsvillkor. Hercule är dvärg, hårig rygg, tungan tudelad som på en orm, utbukter o förhårdader sticker ut från kroppen liksom han har en stor grop i ryggen. Andra människor blir rädda när de ser hans uppenbarelse, de vet inte riktigt vad det är för något de ser. Intellektuellt så saknas ingenting hos Hercule! Henriette däremot är en änglalik varelse som utvecklas till en skönhet. Dessa båda personer som är så olika varandra finner en tillit och kärlek till varandra redan från det de är mycket små och de känslorna består livet ut.

Trots att Hercule är både döv och stum, eller förmodligen just därför, har han förmåga att läsa andras tankar. Men inte bara förmågan att läsa andras tankar utan att även kommunicera med andra genom att föra över tankar in i andra människor. Rätt använt är det här förstås en mycket värdefull egenskap. Men i ett livsskede då han känner sig mycket kränkt så använder han denna kraft till att styra andra människor och djurs sätt att agera. Det är då berättelsen blir riktigt otäck. Hercules är helt uppfylld av hämnd och han utverkar hämnd via andra!

Men en bok med en sådan titel som denna så får den åter en annan vinkling, det är ju kärlekens vidunderliga historia som berättas... :-)

Stundtals roade mig boken så jag satt och småskrattade för mig själv, men det fanns stunder då det kändes jobbigt att läsa den. Mycket starka känslor av hat var anledningen till det. När jag nu läst ut den så rekommenderar jag den gärna, som summering är det mycket angenäma lässtunder jag haft. En bok som kommer att leva kvar i minnet under lång tid.

Betyg 5/5.

Mia

 

Nu har jag sett filmen Mamma Mia i Filmstaden, Jönköping. Vilket riv efter biljetterna!

 

Två salonger och två föreställningar per kväll och ändå är det utsålt. De som inte fixat biljetter i god tid innan föreställningen fick vända i dörren. Publiken var i olika åldrar och det är förstås kul.

 

Eftersom filmen fått så mycket kritikerrosor så blev jag förstås litet besviken. Efter att ha sett den tycker jag den är väldigt överreklamerad, mycket "billiga" poäng, mycket springande och hoppande - vilket jag har svårt för - men musiken var underbar! Musiken kan jag lyssna på hemma i min cd-anläggning och då med bättre sound!

Jag tycker inte filmen var kass men näst intill. Jag kommer definitivt inte att se den en gång till. Det fanns vissa poänger i komedin... bl.a de korta sekvenser Benny Andersson resp. Björn Ulvaeus visade sig, jag fick associationer till Hitchcooks filmer, vilka jag gillar skarpt! Andra saker jag uppskattade var naturbilderna från den grekiska ö-världen, kul var också att det var tre medelålders kvinnor i huvudrollerna. Kräsen är jag och än en gång kan jag konstatera att s.k romantiska filmer är inget för mig, de blir ofta tramsiga i mina ögon... Kalla mig gärna oromantisk... men jag kan lova att i rätt sammanhang kan även jag vara romantisk! *skratt* Att jag sågar filmen betyder inte att jag sågar ABBA-musiken! Det är två vitt skilda saker.

Jag ser att fler än jag har bloggat om filmen Mamma Mia, jag hade inte väntat mig något annat heller. Där är det litet blandade rosor, dels de som charmats och de som känns väldigt entusiastiska men det finns även litet mer taggiga rosor.

Mia

 

Kristina Lugn är en person jag tycker är behaglig att lyssna till. Hon brukar presentera så intressanta tankegångar och det gjorde hon även i radioprogrammet "Allvarligt talat" som sändes igår. I programmet så ger Kristina Lugn svar på diverse frågor som allmänheten fått ställa till henne.

Hon funderade bl.a om smärtan vid ofrivilliga separationer; begreppet "självvald ensamhet". "Självvald ensamhet" förklarar Kristina är ensamma korta stunder. Den viktigaste ensamheten består av tid för reflektion och den ensamheten bestämmer vi själva. Det har ingenting att göra med om man är ensamhushåll, gift eller ingått partnerskap, i vår kultur så har vi en fixering vid parrelationer, tycker Kristina Lugn.

Ensamhet liknas ofta vid tapperhet o sorg, misstrohet eller medlidande. Få uthärdar varaktig ensamhet - det beror på att dialogen är så viktig, utan dialog förlorar vi förståndet! Vi behöver varandra så fasansfullt mycket, därför är litteraturen så värdefull. I litteraturen finns medänniskans röst, det är en stor glädje att möta människor på detta sätt när man lever i ensamhet, allt enligt Kristina Lugn.

Så fick Kristina Lugn en fråga om ensamstående, där hon spånade runt begreppet på ett sätt som tilltalade mig väldigt mycket. Kanske beroende på att även jag är ensamstående.
"Varför är det så synd om alla ensamstående i vårt land?", var frågan från en Täby-kvinna. Kristina kontrar med "Nej, det måste inte vara synd om de ensamstående - det är synd om de ensamma även om de är gifta!" Kristina fortsätter med att hon har inte mer belägg för detta påstående lika litet som det finns belägg för att det är synd om alla ensamstående.

Kristina Lugn säger att hon är tacksam för att hon är ensastående men ensamheten plågar henne mycket ibland och är rädd för att den ska slå sig på förståndet. Detta är inte beroende av att bo hemma hos varandra, men vi är beroende av varandra. En grymhet i språkbruket som innehåller en föraktfull värdering är "ensamstående med barn". Som om man både kunde leva ensam och leva tillsammans med ett barn! säger Kristina.

Föreställningen om vad "lycka" är, är ofta byggda på vanetänkande som också är cementerade. Till sist så blir verkligheten lika för oss alla; vi måste skiljas från oss själva någon vanlig vacker dag. Den meningen tycker jag är vädigt vacker.

Uttrycket "Tycka synd om" - ligger nära gränsen till det obehagliga! Antyder en brist på medkänsla, enl, Kristina. Ensamstående är som folk är mest. Delar man upp människor i olika grupper så finns det enskilda personer i varje grupp som det är synd om.

Mellan raderna i ovanstående fråga tolkar Kristina in påståendet "de ensamma är en osynlig grupp som det bara är synd om"... och runt detta funderar Kristina vidare: Det finns statistiska belägg att de ensamstående dör några år tidigare än medlemmar i kärnfamiljer, men eftersom det ändå är synd om oss så är det väl en välsignelse!? Det är också ett faktum att ensamstående har något sämre ekonomi än kärnfamiljen, men det uppvägs förstås av att vi inte behöver köpa så många födelsedagspresenter och spjälsängar! Kristina avslutar med att hon inte förstod frågan...:-)

Jag har försökt att återge några av hennes kluriga funderingar och svar. Svaren blir inte alltid som man förväntar sig när Kristina Lugn är i farten. Jag tycker hon är helt underbar att lyssna till!

Mia

 

Många rapporter har kommit om olyckan där elva bergsklättrare omkom under bestigningen av K2 under den gångna helgen. K2 är världens näst högsta berg och är populärt för bergsbestigare. K2 är beläget i Pakistan och Kina. Ett berg som människan borde nöja sig med att se på avstånd, men inte försöka klättra upp på om de inte är beredda att offra sina liv.

Det är många som har avlidit när de hänger sig åt sina passioner, och det är förstås upp till dem själva om de vill ta risker eller ej. Varje dödsfall är förstås tragiskt, men ingen kan säga att de är ovetandes om riskerna. På nätet finner jag uppgiften att 281 klättrare har nått toppen av K2 (oktober 2007) och 66 har dött på berget. Som bekant så är antalet döda än större idag, förmodligen även antal som nått toppen.

Många är det som fascineras av att utmana döden och det är förstås varje enskilds ansvar och rättighet!? Tittar man på förlängningen så är det fler som blir berörda när olyckan är framme. Det är beklagligt att räddningsarbetet ibland försätter oskyldiga människor i livsfara p.g.a andra människors dumdristighet! Min personliga åsikt är nämligen att det är dumdristigt att klättra uppför berg som har skördat många liv.

Vi har endast ett liv och det tycker jag vi borde vara rädda om!

Mia